Vi sade ingenting. Vi hade slutat att tala.
Kumona gick fram till oss och sade:
"Ondskans pest är död. Pesten har fått Kumonas son. Den är nöjd!"
När vi inte svarade såg han frågande på oss. Vi visade på renarna som låg omkring oss och som sovit, när han sist såg dem.
Han gick från den ena renen till den andra och lyfte på deras huvud. Alla var döda, döda. Från ren till ren gick han i många, många timmar och sökte livet, men fann det inte.
Återigen kom han fram till oss, där vi satt frusna och kalla, utan eld, utan liv, utan renar.
Värre olycka har aldrig gått över oss.
Länge stod han stilla och såg på oss. Till slut fylldes hans ögon av tårar, och de strömmade i floder nerefter det isgrå skägget. Så skakade han till, som om något brustit inom honom helt tvärt.
Utan ett ord vände han sig om och gick ifrån oss, gick in i de svarta järnmolnen, i ondskans slemmiga dimmor, bort mot den eviga isen i Kårsåvagge.
Sen kom han aldrig mer tillbaka.
Vem vet vart människorna går?
