de fått mjölk att dricka och på skämt bjudit ut sina varor till allt gårdens folk, ta de bördorna på skuldran igen och draga vidare. Det är inte bara för ro skull de äro ute. De vanka bort genom skogen i sydlig riktning.
De gå till middagstiden, äta litet och gå till kvällen. Då göra de upp en eld och slå läger, och sedan sova de en stund. Sivert sitter och sover på en sten, som han kallar sin länstol. Å, Sivert är klok och hemmastadd i obygden. Solen har ju värmt upp stenen i dag och gjort den skön att sitta och sova på. Hans kamrater äro inte så kunniga och vilja inte lyda råd, de lägga sig i ljungen och vakna med frysningar och snuva. Så äta de frukost och vandra igen.
Nu gå de och lyssna så smått efter skott. De hoppas träffa på folk och gruvor frampå dagen, arbetet måste väl ha hunnit långt upp från havet och uppåt Sellanrå. De höra inga skott. De vandra ända till middagen och möta inga människor, men då och då gå de förbi stora hål i jorden, som människor grävt på försök. Hur kan allt detta hänga samman? Det måste väl vara så, att malmen är övermåttan rik i denna del av fjället, de arbeta i bara tunga kopparn och komma nästan inte upp från havet.
På eftermiddagen stöta de på flera gruvor, men intet folk. De gå till kvällen och se redan havet nedanför sig, de vandra genom en ödemark av övergivna gruvor och höra inga skott. Det är alldeles besynnerligt, men de måste göra upp eld och slå läger för en ny natt. De rådslå: är arbetet slut! Ska de vända om med sina bördor? Det kan inte komma i fråga! säger bokhållare Andresen.
På morgonen kommer en man gående upp till deras läger, en blek och förgrämd man, som rynkar ögonbrynen och ser på dem, tittar från den ene till den andre: Är det du, Andresen? säger mannen. Det är Aronsen, handelsman Aronsen. Han har intet emot att få varmt kaffe och mat hos karavanen och slår sig ned: Jag såg er rök och ville ta reda på vad det var, förklarar han. Jag tänk-
