strilar ut ur hans hand i en båge och sjunker som guldstoft i jorden. Där kommer Sivert och skall harva, sedan skall han köra med välten, och sedan harvar han igen. Skogen och fjällen stå och se på, allt är höghet och makt, här är sammanhang och mål.
Klingelikling! säga skällorna långt uppe i liden, det kommer närmare och närmare, kreaturen söka sig hem till kvälls. Det är femton kor och fyrtiofem småkräk, sextio djur allt som allt. Där gå kvinnfolken till sommarlagården med sina många mjölkspann, de bära dem i ok på axlarna, det är Leopoldine, Jensine och lilla Rebecka. De äro barbenta alla tre. Markgrevinnan är inte med, Inger själv. Hon är inne, hon skall laga maten. Hon skrider hög och ståtlig omkring i sitt hus, en Vestas prästinna, som gör upp eld i en köksspis. Inger har seglat på det stora havet och varit i staden, nu är hon hemma igen. Världen är vid, den vimlar av prickar, Inger har varit med i vimlet. Hon var nästan ingen bland människorna, bara en.
Så kommer kvällen.
