Maskinernas sociala betydelse.
Af professor F. Reuleaux.[1]Det lider inget tvifvel, att kulturfolkens industri först efter ångmaskinens uppfinning antagit den utpräglade form, hvari vi lärt känna densamma. Visserligen drefvo äfven de gamle betydande och vinstgifvande industrier, såsom lerkärls- och glastillverkning, väfnads-, färgnings- och lifsmedels-industrier; men om också Aeginas och Athens kärl, ler-serviserna från Sagunt, de egyptiska glasvarorna och brokiga ylleväfnaderna, de phrygiska stickade tygerna, de kalabriska fåren och den lukaniska bräckkorfven voro berömda, — och många andra industrigrenar från en tid, som ligger två och ännu flera årtusenden bakom vår kunna uppräknas —, så måste vi dock föreställa oss den tidens handtverksdrift väsentligen olika nutidens. I allmänhet var den fördelad på den arbetande befolkningens hushåll, d. v. s. den var så kallad hus- eller hemslöjd, sådan vi ju ännu i dag finna den hos de folk, som ej indragits i den moderna industriens strömfåra. Antagandet af medhjelpare lade emellertid redan då fröet till verkliga fabriksanläggningar. Sådana se vi redan under medeltiden uppstå i större skala. De anslöto sig företrädesvis till vattendragen, vare sig de högre fallen i de mindre bebodda bergstrakterna, eller de lägre breda vattnen på slätterna, hvarest städernas broar bebygdes med fabriker, som togo sin drifkraft från den förbiilande floden. Men arbetets koncentrering ökas egentligen från slutet af förra århundradet med tilltagande hastighet, ända till dess den fört till den närvarande formen af våra fabriker, hvarest bygnader af i sanning kolossala dimensioner inom ett inskränkt rum förena många hundra menniskor vid ett regelbundet arbete. Dermed har mängden af produkter tillväxt i en oerhörd skala, naturprodukterna tillgodogöras, och jordens bebyggande gynnas och utvecklas. Folkens välstånd och kraft har i sammanhang härmed ökats, så att regeringarna hafva mer och mer funnit sig föranlåtna, att räkna industriens utveckling såsom en af sina vigtigaste uppgifter.
Dervid såg det ut, som om detta stora resultat vore att tillskrifva arbetsfördelningens princip, och som om man derföre borde söka genomföra denna i dess yttersta konseqvenser. Men jemte de nyss nämnde fördelarne har äfven ur industrien småningom utvecklats ett ondt, som framgått ur arbetarnes hopande i massa i särskilda bygnader, deras fängslande vid enformiga och ensidiga sysselsättningar under ofta tryckande löneförhållanden och den dermed förenade försämringen af familjelifvet. Dessa olägenheter hafva på vissa ställen ökats till verklig nöd, som blifvit allt svårare att häfva; sjelfhjelpens idé gör sig mer och mer gällande. Sålunda stå regering och lagstiftare gent emot ett ondt, som de befrämjat, i det att de sökte skapa ett godt. Båda bemöda sig att utforska och förebygga de hotande farorna, men svårigheterna synas blott växa. Huru verksamt och mångsidigt det moderna statslifvet än är, alltid sitter dock bakom ryttaren den dystra sorgen i form af arbetarefrågan.
Om vi från vår ståndpunkt kasta en blick på de omstörtningar i det menskliga arbetet, som maskinerna i allmänhet åstadkommit, så se vi, att de röra sig såsom i tvenne strömmar i tvenne hufvudrigtningar. Den ena af dessa är rörelseformen och den andra kraften. I den förra rigtningen ensam kunde många framsteg göras, hvilket också skedde och visade sig inom den senare medeltidens industri i ökade dimensioner. Emellertid stå dock dessa framsteg i ganska nära sammanhang med konstfärdigheten, som är en följd af den skickliga menniskohandens oaflåtliga medverkan, således med konstindustrien. Industrien var på den tiden till ganska stor del blott konstindustri. Vår tids rena förvärfsindustri var nästan okänd, dess begrepp åtminstone ej utveckladt. Vi se derföre en prägel af konst tydligt tryckt på de flesta äldre industrialster. Gamla lås, dörrhandtag, portklappar, gångjern t. ex. voro, då man öfver hufvud taget skulle använda omsorg på deras förfärdigande, framför allt utbildade med frihet i formerna. Medeltidens “konstlås“ tänkte man sig ej på annat sätt, än att det jemte en invecklad mekanism äfven skulle ega en rik konstnärlig form — i ordets allmännaste mening —. Detsamma gäller om möbler, tyger, klädespersedlar, ur samt äfven om astronomiska och matematiska instrument och i allmänhet om husgerådssaker af alla slag.
Nu hafva vi deremot begreppet nyttig form, teknisk industri, utveckladt i och för sig. Detta är ett begrepp, som först vår tid tillegnat sig. Hafva vi i de bildade konsterna aldrig öfverträffat de gamla, ja till större delen ej på långt när uppnått dem, så att deras skapelser för oss framstå såsom nästan oupphinneliga ideal, så hafva vi deremot i teknisk färdighet lemnat dem långt efter oss, väsentligen på grund af och genom utbildningen af maskinerna. Den tekniska eller för nyttan afsedda formen beaktas i första rummet, konstformen kommer i andra rummet eller uppoffras fullständigt (åtminstone skenbart, ty från en liten omedveten återstod af frihet i formen kan man ej helt och hållet frigöra sig). Nutidens “konst“-lås är till sin inre mekanism högst fullkomligt utarbetadt, men inskränkt till den för nyttan strängt afsedda formen, för öfrigt vanligen afsigtligt öfvertäckt. Möbler, husgeråd och kärl hafva ofta nästan helt och hållet mistat sin konstform, i det att de på samma gång äro på det noggrannaste sätt symmetriskt och med stränga former bildade, noga sammantappade, sammanfogade, svarfvade
- ↑ Ur författarens berömda arbete »Theoretische Kinematik. Grundzüge einer Theorie des Maschinenwesens».
