hvilken arbetsinställningarna göra det omöjligt att behålla dem, vänder sig under den tvungna arbetslösheten till maskinmarknaden. Der erhåller han vid efterfrågan på kort tid jernarbetare, hvilkas alster står lägre i pris, och som för det mesta äfven lemna en långt bättre produkt än de forne skicklige arbetarne, om också kretsen af de åstadkomna fabrikaten blir något inskränkt, en omständighet som han snart öfvervinner. De fabriksidkande staterna röra sig nu utan tvifvel med hastiga steg i rigtningen af den fulländade maskinofakturen.
Verldsutställningarna äro, utan att man i första rummet åsyftat det, maskinarméernas stora mönstringar; de olika industriela armekårerna förevisa der sina vapen och sin utrustning. Men dessa bevisa den i sanning snabba fart, hvarmed maskinofakturen går framåt. Dess ovanligt raska utveckling på sista tiden är att tillskrifva en egendomlig och rigtig vändning i maskinuppfinnarens uppfattning, som består deri, att maskinen ej längre söker efterhärma handarbetet eller naturen, utan sträfvar att lösa uppgiften med sina egna, från de naturliga ofta alldeles skilda medel. En lång tid har man utan resultat sökt åstadkomma symaskiner, i det att man bemödade sig om att åstadkomma handsöm. Genom att helt och hållet lemna denna väg och införa en ny för maskinen egendomlig söm, bröts med ens förtrollningen, och symaskinen lyckades innan kort. Valsverket med sitt från hammarsmidet så mycket afvikande arbetssätt bragte smidesjernstillverkningen till dess egentliga utveckling. Vissa qvarnar, i hvilka man genom att efterhärma verkningssättet hos menniskans tänder trodde sig kunna öfverflygla de gamla stenqvarnarne, hafva helt och hållet misslyckats. Denna äldre uppfattning berodde på en naturfilosofisk åsigt, den teleologiska dogmen, eller dogmen om naturens ändamålsenlighet. Sedan man i maskinväsendet helt och hållet kastat denna öfver bord, har utvecklingen inträdt i sin nuvarande fart. Blott drömmare och autodidakter köpa ännu här och der med ojemförligt dyra uppoffringar af tid och penningar den erfarenheten, att man måste noga studera naturen för att kunna åberopa sig derpå. Hos den stora allmänheten finna de alltid lätt sympati, emedan för densamma dogmen synes så djup och så lättfattlig; men det fortskridande maskinväsendet, taget såsom ett helt, har öfvergått från principen till dagordningen.
Vi kunna derföre vänta, att maskinofakturen inom en ej allt för lång tid blir regel och ombildar hela maskintekniken. Ännu allmännare kunna vi säga, att de konseqvenser, som från början lågo i maskinens princip, numera fullföljas med tilltagande hastighet. Vi måste, då den nu en gång onekligen antagit så tydliga former, medtaga densamma i den räkning, hvartill arbetarefrågan gifver anledning. Men det är anmärkningsvärdt att maskinofakturen, sådan den uppträder i de anförda fallen, ej bemöter eller afböjer de olägenheter, som vi funno förorsakade af kraftfrågan. Den höjer snarare principielt arbetsmaskinen till en grad af produktionsförmåga, der den åter kommer i jemnhöjd med den förutilande kraftmaskinen. Hade denna utvidgat sin styrka öfver alla förut kända gränser, hvartill den behöfde den korta tiden af ett och ett halft århundrade, så gör nu maskinofakturen, som hittills långsamt utvecklat sig, det samma med afseende på mångfalden af rörelseformer. Men båda tyckas hafva ingått ett fullt oemotståndligt förbund mot arbetaren, hvilket hotar medföra i släptåg en olycksbringande framtid.
Det må tillåtas i förbigående anmärka, att det torde falla sig svårt för nationalekonomien att bringa maskinofakturen under arbetsfördelningens så vidsträckta begrepp, i det att båda åtminstone delvis motsäga hvarandra. Den nuvarande vid specialmaskinen sysselsatta arbetarens verksamhet har ej mera den form, att man öfverlemnar en allt mindre och mindre bråkdel af tillverkningen åt arbetaren, såsom så ofta antages. Tvärtom finnes det tydligen en sammanfattning af de operationer, som öfverlemnas åt samma arbetare, men alltid på sådant sätt, att maskinen förrättar större delen af arbetet och arbetaren blott blir dess vårdare. I allmänhet skall enligt min åsigt statistiken nödgas såsom faktor införa maskinväsendets princip i dess märkvärdiga egendomlighet, hvilken jag i föregående meddelanden sökt återföra till vetenskapliga satser. Ej heller har den nationalekonomiska skola, som såsom grundsats antager, att de stridande principerna af sig sjelfva måste utjemnas för det helas väl, mig veterligen någonsin på ett tillfyllestgörande sätt i räkningen medtagit maskinväsendets positiva magt, hvars tendens här ofvan framstälts.
Man har i fråga om maskinens sjelfverksamhet bragt det derhän, att man i vissa fall nästan skulle kunna anse den för en förnuftig varelse; den träder nästan fullständigt i menniskans ställe. Uppfinnarens snille sätter lif i dess minsta delar och låter den så att säga med sin obevekliga logik förverkliga långa invecklade tankeföljder; men — grymma ironi — menniskan, dess tjänare nedsjunker i jemnbredd med maskinen.[1] Man får i nyare, högt utvecklade fabriker iakttaga, att fabrikanterna ombyta den arbetare, som sköta en maskin, för att afbryta den så småningom själsdödande enformigheten, ja till och med att en och samma arbetare på detta sätt efter hvart annat anvisas en rad af maskiner, hvarvid hans verksamhet alltså ledes rakt emot arbetsfördelningens grundsats. Jag hänvisar ej härpå för att anklaga industrien eller industriidkarne, till hvilkas fördel för öfrigt den sist anförda omständigheten talar, utan för att fästa uppmärksamheten vid förhållanden, som vi komma att möta i allt större utsträckning.
Hafva vi i de hittills betraktade exemplen sett maskinen verksam på ett sätt, som jemte omisskänneliga stora ljusa sidor visat djupa, ja oroväckande svarta skuggsidor, så finnas dock äfven andra, vid hvilka den ljusa sidan är afgjordt öfvervägande, ja till och med den egentligen väsentliga. Dessa andra exempel ligga inom det stora och utomordentligt vigtiga området för transporten medelst maskiner, eller i den transporterande eller sitt läge förändrande maskinen.
De båda stora anordningarne för horisontaltransporten, ångbåtsfarten och jernvägsväsendet, visa användningar af ångmaskinen, som ej hafva de förut omnämda skadliga följderna för de dermed sysselsatta arbetarne; båda inrättningarna hafva gjort samhället de största tjenster. Den af ångbåtarne öfver hafvet slagna bryggan, ländernas förening medelst jernvägar, hastigheten af den på båda vägarna försiggående rörelsen hafva nästan ombildat folkens lif, hafva underkastat det nya vilkor och delvis omätligt förbättrat detsamma. Rådfråga vi statistiken om
- ↑ För icke länge sedan hade »Neue freie Presse» ett nätt utdrag ur en skämtsam engelsk följetongsartikel, som med fin satir behandlade maskinernas utveckling enligt Darwins teori. Originalartikeln var underteknad med en omkastning af ordet »nowhere» — ingenstädes. Denne moderne Utis profeterade, att en gång maskinerna sjelfständigt skulle fortplanta sig, hvarmed de redan nu gjort den bästa början. Man behöfver ju blott gå in i de nya maskinfabrikerna och skåda för att öfvertyga sig derom. Men slutligen blifva de ett med förnuft begåfvadt, fruktansvärdt slägte, som ej skall dröja att underkufva sin förre mästare, menniskan. Det gömmer sig mera bitter sanning bakom detta skämt, än kanske den skalkaktige satirikern antagit.
