anmärker, stenbitars förvandlande till knifvar, lansar eller pilspetsar ådagalägger “utomordentlig skicklighet och långvarig öfning.“ Vi hafva bevis för, att detta hos de forntida menniskorna har framkallat en fördelning af arbetet; icke hvarje person förfärdigade sina egna flintverktyg eller simpla krukmakeriarbeten, utan vissa individer synas hafva egnat sig åt sådant arbete, hvarför de tvifvelsutan i ersättning bekommo af jagtbytet. Archæologer äro öfvertygade, att en ofantlig mellantid förflutit, innan våra förfäder tänkte på att slipa slagna flintstycken till släta verktyg. Ett menniskolikt djur, hvilket hade nog fullkomlig hand och arm att med träffsäkerhet kasta en sten eller forma en flintbit till ett simpelt verktyg, skulle, hvilket man knappast kan betvifla, med tillräcklig öfning kunna förfärdiga nästan allting, som en civiliserad menniska kan göra, så vidt som endast mekanisk färdighet afses. Handens byggnad kan i detta hänseende jemföras med röstens organer, hvilka hos aporna användas till utstötande af åtskilliga signalskrik eller, hos en art, af musikaliska ljud; hos menniskan hafva de nästan lika organerna för rösten genom användandets förärfda verkningar blifvit lämpade för frambringandet af artikuleradt språk.
Då vi nu vända oss till menniskans närmaste slägtingar och följaktligen till de bästa representanterna för våra äldsta förfäder, finna vi, att händerna hos Quadrumana äro bygda enligt samma allmänna plan som hos oss, men långt mindre fullkomligt lämpade för olika bruk. Deras händer tjena icke lika bra som en hunds fötter till ställflyttning, hvilket kan ses hos de apor, som gå på flata händernas ytterkanter eller på baksidan af sina knutna händer, t. ex. chimpanseen och orangen[1]. Deras händer äro likväl beundransvärdt anpassade för klättring i träd. Apor fatta om tunna grenar eller rep med tummen på en sida samt fingrarne och flata handen på den andra på samma sätt, som vi göra. De kunna äfvenledes föra temligen stora föremål, t. ex. halsen på en butelj, till munnen. Babianer vända om stenar och krafsa upp rötter med sina händer. De gripa nötter, insekter eller andra små föremål med tummen stäld mot fingrarne och framdraga utan tvifvel på så sätt ägg och ungar ur fogelnästen. Amerikanska apor slå de vilda orangerna mot grenarne, tills skalet har gått sönder, och slita derefter bort det med båda händernas fingrar. Andra apor öppna musslor med båda tummarne. Med sina fingrar draga de ut törnen och taggar samt fånga parasiterna på hvarandra. I ett naturtillstånd öppna de hårda frukter med tillhjelp af stenar.
- ↑ Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 71.
