giltiga grunder för den åsigten, att de ursprungliga peruvianarnes och mexicanarnes höga kultur härledde sig från någon främmande källa;[1] många inhemska växter odlades då, och några få inhemska djur höllos tama. Vi böra ihågkomma, att en vandrande folkhop, som från något half-civiliseradt land hade blifvit drifven till Amerikas kuster, att döma af de flesta missionärers ringa inflytande, icke skulle hafva frambringat någon märkbar verkan på infödingarne, så vida de icke redan hade i någon mån gått framåt. Då vi blicka hän till en ganska aflägsen period i verldens historia, finna vi — att begagna Sir J. Lubbock’s välbekanta uttryck — en palæolithisk och en neolithisk period, och ingen skall påstå, att konsten att slipa råa flintverktyg har blifvit lånad. I alla delar af Europa, så långt österut som Grekland, i Palestina, Indien, Japan, på Nya Zeeland, i Afrika, Egypten inbegripet, hafva flintverktyg i mängd blifvit anträffade, och de nuvarande invånarne ega ingen tradition om deras användande. Det finnes också indirekt bevis för deras forntida bruk hos chineserna och de gamla judarne. I följd häraf kan det knappast råda något tvifvel om, att inbyggarne i de många länder, som innefatta nästan hela den civiliserade verlden, en gång befunno sig i ett barbariskt tillstånd. Att tro, det menniskan ursprungligen var civiliserad och sedermera på så många trakter undergick en ytterlig degradation, är att hysa en ömkligt låg åsigt om menniskonaturen. Det är tydligen en sannare och mera uppmuntrande åsigt, att framåtskridande har varit mycket allmännare än återgång, att menniskan, ehuru långsamt och med afbrott, har höjt sig från en låg ståndpunkt till det högsta mått, som hittills af henne har uppnåtts i kunskap, sedlighet och religion.
- ↑ Dr F. Müller har framställt några goda anmärkningar i detta hänseende i Reise der Novara: Anthropolog. Theil, tredje afdelningen, 1868, sid. 127.