honan, är alls icke oförenligt med hvartannat och kunde i sanning väntas gå hand i hand på samma sätt som prydlighet och stridslystnad. Några författare draga dock den slutsatsen, att hanens sång icke kan tjena till att behaga honan, emedan några få arters honor, t. ex. kanariefogelns, rödhakens, lärkans och domherrens, i synnerhet då de, såsom Bechstein anmärker, äro i ett enketillstånd, utstöta angenämt melodiska toner. I några af dessa fall kan vanan att sjunga till en del tillskrifvas den omständigheten, att honorna hafva blifvit mycket väl födda och hållna i fångenskapen,[1] ty detta stör alla de vanliga förrättningar, som äro förbundna med artens reproduktion. Många exempel hafva redan blifvit anförda på sekundära hanliga karakterers partiela öfverflyttande till honan, så att det alls icke är öfverraskande, att honorna af någon art skulle ega sångförmåga. Man har också dragit den slutsatsen, att hanens sång icke kan tjena till att behaga, emedan vissa arters hanar, t. ex. rödhakens, sjunga om hösten.[2] Men ingenting är mera vanligt, än att djur finna nöje i att utöfva hvilken instinkt som helst, hvaraf de på andra tider betjena sig till någon verklig fördel. Huru ofta se vi icke foglar, hvilka flyga lätt, tydligen för nöje glida och segla fram genom luften. Katten leker med den fångade råttan och kormoranen med den tagna fisken. Väfvarefogeln (Ploceus) roar sig sjelf, då han är instängd i bur, med att nätt fläta grässtrån mellan trådarne i sin bur. Foglar, hvilka vanligen kämpa under fortplantningstiden, äro i allmänhet benägna att ständigt slåss, och tjädertupparne hålla stundom sin lek under hösten på sina vanliga samlingsplatser.[3] I följd häraf är det alls icke öfverraskande, att fogelhanar skulle fortfara att sjunga för sitt eget nöje, sedan frieritiden är förbi.
Såsom det har blifvit visadt i ett föregående kapitel, är sången i viss grad en konst och förbättras mycket genom öfning. Man kan lära foglar åtskilliga melodier, och äfven den omelodiske gråsparfven har blifvit lärd att sjunga som en hämpling. De antaga sina fosterföräldrars[4] och någon gång sina grannars sång.[5] Alla de
- ↑ D. Barrington, Philosophical Transactions, 1773, sid. 262. Bechstein, Stubenvögel, 1840, sid. 4.
- ↑ Detta är likaledes händelsen med strömstaren; se hr Hepburn i Zoologist, 1845—46, sid. 1068.
- ↑ L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 25.
- ↑ Barrington, ibidem, sid. 264. Bechstein, ibidem, sid. 5.
- ↑ Dureau de la Malle anför ett egendomligt exempel (Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, Zoologie, tomen X, sid. 118) på några vilda koltrastar, som uppehöllo sig i hans trädgård i Paris, och som i naturtillståndet lärde en republikansk sång af en i bur hållen fogel.
