ögonfläckarne äro icke inskränkta till stjertfjädrarne. I följd häraf står Polyplectron icke framför honan, utan han reser upp och breder ut sina stjertfjädrar något på sned, hvarvid han sänker den på samma sida utbredda vingen och höjer den på motsatta sidan befintliga. I denna ställning äro ögonfläckarne öfver hela kroppen på en stor, glimrande yta utsatta för den beundrande honans ögon. Åt hvilken sida hon än må vända sig, rigtas de utbredda vingarne och den på sned hållna stjerten mot henne. Hanen af Tragopan-fasanen gör på nästan samma sätt, ty han reser upp fjädrarne, ehuru icke sjelfva vingen, på den sida af kroppen, som är motsatt honan, och som annars skulle vara undandold, så att nästan alla de skönt fläckade fjädrarne samtidigt förevisas.
Förhållandet med Argus-fasanen är ännu mera förvånande. De ofantligt utvecklade vingpennorna af andra ordningen, hvilka äro inskränkta till hanen, prydas med en rad af tjugo till tjugotre ögonfläckar, hvar och en mer än en tum i diameter. Fjädrarne äro äfvenledes praktfullt tecknade med sneda mörka streck och rader af fläckar, liknande dem på en tigers och en leopards hud i förening. Ögonfläckarne äro så vackert schatterade, att de, såsom hertigen af Argyll anmärker,[1] framstå liksom en kula, hvilken ligger lös i en fördjupning. Men då jag betraktade exemplaret i British Museum, hvilket är uppsatt med utbredda och nedhängande vingar, blef jag storligen besviken, ty ögonfläckarne syntes mig platta eller till och med konkava. Hr Gould utredde dock snart saken för mig, ty han hade aftecknat en hane, då denne förevisade sig sjelf. Vid sådana tillfällen uppresas de långa pennorna af andra ordningen i båda vingarne och utbredas; i förening med de ofantligt förlängda stjertfjädrarne bilda dessa en stor, halfcirkelformig, upprättstående solfjäder. Så snart som nu vingpennorna hållas i denna ställning och ljuset skiner på dem ofvanifrån, framträder den fulla effekten af schatteringen, och hvarje ögonfläck liknar med ens den s. k. kul- och sockelprydnaden. Dessa fjädrar hafva visats för åtskilliga artister, hvilka alla hafva uttryckt sin beundran för den fullkomliga schatteringen. Man må väl fråga, om sådana artistiskt schatterade prydnader hafva kunnat bildas genom könsurvalet. Det skall dock vara lämpligt att uppskjuta med afgifvandet af ett svar på denna fråga, tills vi i nästa kapitel komma att afhandla den gradvisa utvecklingens princip.
Vingpennorna af första ordningen, hvilka hos de flesta hönsfoglar äro enfärgade, äro hos Argus-fasanen icke mindre underbara
- ↑ The Reign of Law, 1867, sid. 203.
