Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/523

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185
vapen.

ny iakttagelse såsom förberedande till ett anfall.“ I denna ställning voro hornens yttersta spetsar rigtade mot hans motståndare. “Då han vände på hufvudet, lyfte han nödvändigt något upp det, emedan hans horn voro så långa, att han icke kunde vrida sitt hufvud, utan att höja dem något på ena sidan, under det att de på den andra vidrörde marken.“ Hjorten dref på detta sätt det till undsättning komna sällskapet 150 à 200 fot tillbaka, och den anfallna karlen blef dödad.[1]

Fig. 62. Strepsiceros kudu (ur Andrew Smith’s Zoology of South Africa).

Ehuru hjortens horn äro verksamma vapen, kan det, som jag tror, icke betviflas, att en enda spets skulle hafva varit mycket farligare än ett grenigt horn, och Judge Caton, hvilken har samlat stor erfarenhet i afseende på hjortar, instämmer fullkomligt i denna slutsats. Ej heller synas de greniga hornen, ehuru högeligen vigtiga som försvarsmedel mot rivaliserande hjortar, fullkomligt väl anpassade till detta ändamål, emedan de äro utsatta för att fastna i hvarandra. Den förmodan har således uppstått hos mig, att de till en del kunde göra tjenst som prydnader. Att hjortarnes greniga horn, liksom vissa antilopers eleganta, lyrformiga horn med deras behagliga dubbla böjning (fig. 62), för våra ögon utgöra en prydnad, skall ingen bestrida. Om således hornen, liksom de forntida riddarnes lysande rustningar, förhöja hjortarnes och antilopernas ädla utseende, kunna de till en del

  1. Se en mycket intressant uppgift i bihanget till J. D. Caton’s uppsats, hvilken förut har blifvit citerad.