Sida:Midvinter och tjugondag – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
66
ERNST KLEIN.

Ur tjugondagens ceremoniel kunna vi således utläsa, att den är både jul och midvinter.[1] Som kristen fest markerar den sin egenskap av avslutning på en helgperiod, som ej får dragas in på den hedniska festens av allsköns styggelse vanhelgade tid. Men samtidigt går den så nära gränsen till denna hednagudarnas högtid som möjligt, attraherad av det oöverkomliga minnet av midvinterdagarnas gamla helighet. Sannolikt har man stannat just på den 13 januari, emedan den 14 stått som midvinterdagen i analogi till vinternätterna den 14 oktober och sommarmålet den 14 april. Men tvivelsutan har dagens egenskap av octava epiphanie och kyrklig mässodag också spelat en viss roll. Förlängandet av julen har fått det avrundade och naturliga måttet av en hel vecka och dessutom en prägel av kyrklighet, som varken kunnat vara den kristna menigheten eller dess herdar misshaglig.

Det är ingalunda säkert, att vi eljes bland alla de spår av hedendom, man sökt och funnit i nordisk folksed, äga någon årsfest så att säga bevarad in situ, i orubbat kalendariskt läge. Vinternätternas blot har flyttats och förändrats. Dess rester sväva omkring mellan Mikaeli och Mårtengås. Den rörliga påskfesten har uppsugit sommarmålsfesten, i den mån icke rester av densamma leva kvar, förflyttade till Valborgsmässoafton och 1 maj. Vad midsommar beträffar, om nu en sådan fest överhuvudtaget firats i hedenhös (det enda belägget i sagorna anses vara tvivelaktigt), har dess gamla, i norsk tradition bevarade datum, 14 juli, inga spår av helg kvar. Hela festen ligger på Johannes döparens dag, och ceremonielet hör mestadels ihop med dagen. Skulle nu tjugondag Knut vara, vad jag här sökt visa, så vore därmed icke blott en förklaring funnen till den egendomliga period, julen fått i de nordiska länderna, utan dessutom en ännu kvarstående rest av den hedniska midvinterfesten.

  1. Kr. Visted i ovan anf. uppsats meddelar från Valders på 1860-talet, att tjugondagen där kallades »ildbjörgaften» och att den aftonen dryckesoffer till spiselelden utfördes. På andra håll är denna ceremoni förlagd till 7/1 — den konventionella julslutsaftonen.