fränden, »Lidingö-kungen» Janne Zetterberg på Hersby en särskild teaterpaviljong[1]. Sällskapsspektaklen voro i Gamla Stockholm vida mer omhuldade än nu för tiden, och både på Lidingsberg och Hersby spelades under 1850-60-talen con amore. Bland de medver kande må nämnas Ludvig Bergströms morbroder assessorn och revisionssekreteraren, sedermera justitierådet J. O. Wedberg, som var en god karaktärsskådespelare, samt Ludvig själv, sedan han kommit till ålder och visdom. De sålunda vunna lärdomarna och erfarenheterna kommo honom väl till pass i Uppsala, där den vänsälle, glade och jovialiske, ständigt smågnolande unge mannen röjde så ringa lust för prillan, att det berättades, hur hans tentamensskjorta ej kom till användning mer än en enda gång, men däremot med mycket stort intresse ägnade sig åt allt vad teater hette. Ludvig Bergström var emellertid redan tidigt besvärad av dövhet, vilket gjorde att han ej kunde tänka på att på allvar ägna sig åt Thaliatjänsten. Efter sina glada Uppsalaår hamnade han i stället och som jag förut nämnt i Tullverket, där han deklamerade och sjöng och då han tjänstgjorde i packhuset var särskildt belåten, när speldosor från utlandet strömmade in och skulle förtullas. Det berättas nämligen, hur han då plägade draga upp dem och låta dem spela samt med förtjusning sjungande eller visslande stämma i, när populära operamelodier gingo av stapeln.
Bland roller, som Ludvig Bergström utförde, må nämnas eunucken Eutropius’ i Forssbergs och Personnes berömda »Roms brand eller kejsar Nero och Katakomberna. Stor tragisk compott i 5 akter på vers, av
- ↑ Se förf:s Från Slottsbacken till Ladugårdslandet. Sthlm 1921.
112