Mormors Glädje och Nasogrosso». Denna pjäs gavs på nationsteatern första gången den 20 oktober 1873. Jämte eunucken — Bergström voro rollinnehavarna: Nero, romersk kejsare, grym tyrann — Personne, Theobalda, kristen kvinna, from martyr — J. E. Dumrath, första och andra augurerna — E. Lundgren och O. F. Hagman. Av pjäsen trycktes hos P. Hanselli 23 numrerade exemplar, som utdelades till medlemmar i det glada och vittra sällskapet O. B., bland vars ledamöter jämte Forssberg och Personne märktes bröderna Carl och R. M. Bovallius, Nils Engström, G. A. Lind, Hj. Öhrvall m. fl. sedermera på skilda verkningsfält bemärkta och framstående personer.
Personne var överdådig som Nero. Den mycket tacksamma rollen gav honom rika tillfällen att utveckla ej blott all den galenskap och grymhet utan även all den cynism, som författarna hade funnit lämpligt att utrusta det kejserliga odjuret med och som troligen också överensstämde med den historiska sanningen. I alla händelser blev den nu synnerligen realistiskt återgiven. Väl gjorde den omständigheten att pjäsen eller den tragiska kompotten till stor del är avfattad på omväxlande svenska och latinska vers eller rim, att åtskilliga av kvickheterna gingo förlorade för publiken eller ej ägde den fängslande förmåga, de kunde haft, om de genomgående varit avfattade på svenska. Men på den tiden kunde man sitt latin både vida allmännare och mycket bättre än i våra dagar, och Nero-Personne förstod mästerligt konsten att poängtera innebörden i orden, dock utan att göra den plump och osmaklig. Däri skilde han sig fördelaktigt från åtskilliga av sina efterföljare bland Neros framställare, bland vilka om några
