näma funderingar av Antisthenes, som kom för att vigga en femma och berättade en mängd skvaller. Sedan denne gått, kom Aristippos och slutligen Sokrates, men då hade Plato gått för att (i andra akten) ha sin uppgörelse med Aspasia. Deras ganska saftiga dialog slutade med att han fick korgen och i vredesmod avlägsnade sig. Tredje och sista akten utspelades hos Sokrates. Där infunno sig Aristippos och Antisthenes och kurtiserade i tur och ordning Xantippa, men togo, då de hörde Sokrates steg i trappan, sin tillflykt under sängen. Sedan Sokrates kommit in, utspann sig. följande dialog:
Sokrates (för sig själv):
Det goda, människans ändamål eller lycksalighet, negativt bestämdt εγκρατεία —
Xantippa:
Vad går du och fånar för? Inte gör du någon nytta med det där inte. Du är verkligen en mycket hygglig karl! En riktigt älskvärd man! I stället för att skaffa hem bröd i huset, går du ikring till månglerskorna på torget och predikar filosofi och försöker göra hela Athen till Boströmianer, och under det du står och pratar smörja med äppelgummorna, komma gatpojkarna och stjäla bort äpplena för dem. Är det skick och fason det? Är det underligt då, att hela folket är argt på dig, är det underligt, att busarna springa efter dig och ropa: »gno tis' i afton!», är det underligt, att Aristofanes skriver pjäser om dig? Nej, det skulle inte en gång förvåna mig, om Melitos, Anytos och Lykon en vacker dag skulle anklaga dig för atheism och tvinga dig att tömma giftbägaren!
Sokrates:
Tyst kvinna! Nu kan det vara nog?
Xantippa:
Nog! — Jag tror du vågar urskulda dig! Akta dig! Kom ihåg vad det var, jag hällde över dig härom sisten! Nästa gång kommer du icke ifrån så lätt, du dagdrivare där!
125
