Sokrates:
Kvinna, du vet att jag har ett daimonium, som säger mig vad jag i varje fall bör göra eller icke göra, och nu säger det mig alldeles bestämdt, att jag bör slå dig på truten, om du ej genast tiger.
Xantippa:
Vilken oförskämd människa! Och du tror verkligen — (slagsmål under sängen) O olympiska gudar, hur skall det gå med det här!
Sokrates:
Vad är det för liv under sängen?
Xantippa (förlägen):
Å det är bara hunden och katten som slåss (ord höras).
Sokrates:
Är det hunden eller katten, som håller tal nu då? Nej, den här gången låter jag då inte dra mig vid näsan. (Han går till sängen och framdrager Aristippos och Antisthenes) Se så där ja! Där ha vi både hunden och katten! Ett nöje skall jag då ha, innan jag tömmer giftbägaren, och det är att kasta ut de här båda lymlarna. Så där! Ut med Er bägge två! (Han kastar ut dem, tittar ut genom fönstret och spottar ner; till Xantippa): Se så där ja, Xantippa, nu kan du få slå över vad du behagar!
(Ridån faller.)
Till dessa hågkomster ur Stockholms nations rika
spexkrönika må fogas en erinran om, att
teaterföreståndarna ej hade några större resurser att röra sig
med i avseende på atiralj, kostymer och övrig
utstyrsel. Teatergarderoben lämnade sålunda mycket övrigt
att önska, dels på grund därav att kostnaderna av helt
naturliga skäl måste begränsas, dels ock huvudsakligen
därför att kostymer och andra persedlar också användes
vid utklädningar och andra upptåg på nationsfesterna,
vid maskerader, karnevaler o. s. v. och följaktligen
blevo illa åtgångna. Det fordrades mången gång
rampskenets förgyllning för att de ej skulle visa sig
126
