alltför malätna och slitna; men för övrigt ingick det ju ofta i spexens uppgift att även utstyrseln skulle verka parodiskt och ibland mycket realistiskt. Neros kejserliga glans erhöll sålunda likaväl som Erik XIV:s elände efter avsättningen all den drastiska belysning, man kunde önska. Vid kostymeringen anlitades ofta den ovannämnde Sundin, men ibland även en annan av stadens perukmakare, som hette Kjellberg och likaledes var en originell person. De herrarna togo sina uppgifter på ramaste allvar, och gud nåde den, som ej villigt fogade sig i deras hantering med bränntång, mastix och smink.
Det var emellertid ej endast stockholmarna utan även de övriga nationerna, som vid sina fester förhöjde glädjen med teatraliska föreställningar. Vid några av dessa hade jag nöjet vara gäst, såsom en gång hos göteborgarna, då programmet bland annat upptog Erik Böghs »Tre för en». Däri spelade min vän Adolf von Möller fru Lundins roll och skördade livligt bifall genom sitt lika originella som ogenerade uppträdande. Den unge mannen hade vid denna tid lagt sig till med ett ganska prydligt helskägg, som han emellertid ej i enlighet med den kvinnliga rollens fordringar ville offra. Han anlade i stället en bindel, som dolde kinderna och hakan, och gjorde vid sin entré ett tillägg till texten genom förklaringen, att han led av svår tandvärk, vilket naturligtvis väckte stort jubel. För övrigt kunde han ingalunda sin roll, men utfyllde luckorna med extra uttalanden och betraktelser, som till och med skulle ha bragt hrr Axel Ringvall och Mille Strömberg på skam.
Sörmlänningarna utmärkte sig för mycket glada och
127
