Hoppa till innehållet

Sida:Mina uppsalaminnen 1922.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och hans maka, och de kärlekskranka ynglingarna fingo i allmänhet bränna sina kol förgäves. När truppen slutligen, jag vill minnas i januari eller februari 1875, bröt upp och begav sig till Norrköping, blev det trist och tomt vid Fyris; men några av de mest förälskade vildhjärnorna följde inkognito med till den nya skådeplatsen för att ett par veckor glädja sig åt refrängen. Under tiden läto de de kvarvarande avundsjuka kamraterna taga hand om deras post och telegrafera, om något inträffade, som kunde påkalla deras snabba återfärd. På den tiden fanns lyckligtvis ej telefonen; hade så varit fallet, vete Gud hur det gått, om oroliga pappor och mammor i Stockholm hade underrättat sig om, hur gossarna skötte sina studier.

Medan Tivanderska sällskapet huvudsakligen verkade inom de lättare grenarna av den sceniska konsten, var förhållandet det motsatta med Novanderska truppen, vilken under sin ambulerande tillvaro emellanåt gästade Uppsala. Direktör Novander bjöd visserligen också på »Herr Dardanell och hans upptåg på landet» och andra lustspel, men lade dock mest an på det stora skådespelet, såsom »Allt för fosterlandet», eller på känslosamma dramer, såsom »Jane Eyre» m. fl. Detta skulle han emellertid ej ha gjort. Intentionerna voro visserligen goda, men publiken, som huvudsakligen utgjordes av studenter, hade föga sinne för den allvarliga dramatiska konsten, åtminstone i den gestaltning, som bjöds av direktör Novander och hans band.

Föreställningarna blevo följaktligen ofta föremål för ett uppsluppet skoj, vari min gode vän och kotterikamrat Adolf von Möller särskildt utmärkte sig. Med livlig uppfattning om en students frihet och yttrande-

132