rätt, tillät han sig nämligen, kvick, orädd och oberoende som han var, handlingar, vilka skänkte honom ett ej alldeles oberättigadt anseende som översittare, men ofta voro mycket roande för hans sällskap och umgänge. På Uppsala teater gav han tidt och ofta fritt utlopp åt sin spefågelsnatur, och den Novanderska truppens utan tvivel aktningsvärda men merendels underhaltiga prestationer erbjödo ett tacksamt fält för hans okynne och öppet uttalade kritik. När sålunda herr Novander, som en afton hade uppträdt i »Herr Dardanells» roll, en följande kväll spelade lord Rochester i »Jane Eyre» och uppträdde i samma eller likadana grårutiga pantalonger, som han användt såsom »Herr Dardanell», fick man plötsligt från parketten höra von Möllers impertinenta röst fråga: »Förlåt, mylord, men är det inte herr Dardanells byxor ifrån landet, som ni har på Er?» Att publiken jublade och direktören blev ursinnig, var givet.
En annan afton då »Allt för fosterlandet» första
133
