och hon blev tydligen gladt överraskad, när docenten Hugo von Feilitzen på flytande italienska bragte henne de närvarandes hyllning. Ristori var vid denna tid omkring sextio år gammal, men ännu en ståtlig och vacker dam med ett synnerligen älskvärdt och charmant umgängessätt.
Till omväxling med teaterförströelserna bjöds man
ibland på cirkusföreställningar — ofta av enklaste slag
i samband med marknaderna och i tillfälligt uppförda
tält på den rymliga Feithska tomten långt nere vid
Vaksalagatan, men ibland med större anstalter och
med framstående »artister» av bägge könen. En gång,
då så var fallet — jag minns ej nu cirkussällskapets
namn —, fanns bland personalen ett par unga vackra
ryttarinnor, misserna Hodgini, son naturligtvis blevo
mycket uppmärksammade och firade av studenterna.
Särskildt utmärkte sig i detta hänseende några eleganta
unga stockholmare, vilka dock blevo, som man säger,
lurade på konfekten. Sedan ett par av dem under
några dagar uppvaktat de unga damerna med
blombuketter o. s. v., inbjödo de dem en afton till supé på
övre Gästis. Inbjudningen antogs, men döm om de unga
herrarnas överraskning och missräkning, då
festföremålen infunno sig ledsagade av pappa och mamma
Hodgini, den förre clown och hästskötare, den senare
f. d. konstberiderska och nu sällskapets garderobière,
vilka förklarade, att de naturligtvis ej kunde lämna
sina döttrar utan förkläden. Det var intet annat att
göra än hålla god min, men episoden dryftades livligt
och de unga herrarna voro föremål för mycken drift
och för närgångna frågor angående familjen Hodginis
supévanor, m. m.
136
