forntida polarfolk, Japan och Kina med många överraskande och lustiga detaljer, samt, mot slutet bland Vegaminnena, »Jag och Palander», d. v. s. den bekante riksdagsmasen Liss Olof Larsson och Vegas ryktbare befälhavare tågande tillsammans såsom en illustration till den förres mångomtalade yttrande vid frågan om nationalbelöningen åt Nordenskiöld o. s v.
Vidare må nämnas, att Gambetta föreställdes av Carl Swartz, vilken då väl knappast kunde ana, att han med tiden skulle bliva universitetets kansler. Främst bland alla minnena fortlever det intrycket, att uppvisningen var mycket lyckad och att den vann åskådarnas livliga bifall och erkännande. Särskildt voro hedersgästerna mycket roade och belåtna, och Nordenskiöld sågs på det livligaste sätt sentera de många till Vegas färd sig anslutande vitsarna och med hjärtligaste tacksamhet mottaga den honom personligen bragta hyllningen.
Efter karnevalen och festen i botaniska trädgården fortgick Vegafirandet på nationslokalerna med tal, skålar och sång. Huruvida Nordenskiöld och hans följeslagare hunno med att gästa samtliga nationerna, vet jag ej, men anser det ej osannolikt, ty de voro vid god vigör och föreföllo ej uttröttade av det flera veckors festande, som expeditionen allt sedan sin ankomst till Italien genomgått. Under deras besök på Stockholms nation, där förste kurator Isak Fehr i vältaliga ordalag utbragte skålen för expeditionen, hade jag glädjen sammanträffa med de två av deltagarna, nämligen Franz Kjellman och Anton Stuxberg, som från början av 1870-talet voro mina vänner, och att bliva före-
164
