andra håll medföra ogillande av studentkårens handlingssätt. Jag vann den betänksamma delens av nationen livliga instämmande och förslaget avslogs med betydande majoritet. Men genom mitt uppträdande ådrog jag mig minoritetens stora misshag. Jag hade låtit förslagsställarna förstå, att jag trodde dem i själva verket vara skäligen likgiltiga för religionsfriheten utan huvudsakligen angelägna om att göra sig själva viktiga och bemärkta som den heliga frihetens och framåtskridandets målsmän. Detta var för dem mycket obehagligt att höra, och jag fick följaktligen under den stundom mycket heta diskussionen många skarpa mothugg, enligt vanan inom s. k. frisinnade läger mest av personlig art. Dem kunde jag dock taga med lugn, ty jag hade en rik motvikt i det erkännande, som från andra sidan kom mig till del, och då jag nu på gamla dagar framkallar minnet av episoden, ser jag den mest i löjets dager. Jag bevarar dock en smärtsam hågkomst av den hätskhet, som gav sig luft i hrr Staaffs och Olssons m. fl.:s diskussionsinlägg och som sedermera under tidernas lopp ofta varit ett utmärkande drag i liberala och radikala koryféers uppträdande.
Emellertid hade jag, som i de kretsar jag umgicks på grund av min frigörelse från en hop av livets konventionella former och såsom hängiven darwinist och beundrare av evolutionsläran o. s. v. nästan stämplades som rabulist, förvärvat anseende såsom en ovanligt konservativ och trångbröstad individ. Detta anseende skulle ytterligare stärkas ett par år efteråt, då jag åter trädde i breschen i en fråga, som satte de liberala lidelserna i svallning.
175
