mitt bästa. Malmström fäste nämligen stort avseende vid de skriftliga proven.
När tidpunkten för dessa var inne, skrev jag i zoologi, latin, historia och I det förstnämnda redde jag mig utan svårighet och behandlade till gubben Liljeborgs stora belåtenhet tre av de förelagda åtta ämnena. Även i de övriga skrivningarna klarade jag mig framgångsrikt, såsom Daug efter fakultetssammanträdet för deras bedömande skyndade sig att meddela mig. »Men», tillade han, hur har du ställt dig med Malmström? Han begärde att få ha dig en timme extra i muntliga examen.» Sedan jag redogjort för min överenskommelse med M., tyckte D. visserligen, att det var ganska vågsamt, men att vi kunde hoppas det bästa. »Malmström är», sade han, »känd för att vara mycket fordrande, men tillika som en human tentator, och han yttrade, att han var särdeles nöjd med ditt scriptum, som även tycktes ha roat honom. Vad var det du skrev om?» ― »Jag valde ämnet: 'Hur förvärvade Frankrike Elsass och Lothringen?' och sedan jag efter bästa förmåga sökt redogöra härför, slutade jag med några betraktelser över den franska revanschpolitiken, som just nu gör så mycket väsen av sig. Förmodligen är det detta, som givit M. uppslaget till ämnet, och det är möjligt att jag träffat hans egen uppfattning därigenom att jag yttrat mig ofördelaktigt om nämnda politik och om Gambetta, dess främste målsman.»
Huruvida detta var fallet fick jag aldrig veta. I muntliga examen, som ägde rum på eftermiddagen den 14 september, ansåg troligen Malmström, att det låg under hans värdighet att med mig diskutera förhållan-
184
