intressanta ställe, för gästabud hos baron Ludvig af Ugglas på Sneslingeberg o. s. v.
I midten av augusti hade jag fullgjort mitt värv och återvände till hemmet på Lidingön, för att i början av september begynna min verksamhet i K. Biblioteket. Där blev jag genast efter ansökan och utan provtjänstgöring antagen till e. o. amanuens och mottagen med välvilja av personalen. Särskildt vill jag i detta hänseende nämna Harald Wieselgren, Erik Dahlgren och Peter Beijer, som med stor vänlighet hjälpte mig till rätta i boklabyrinten i Humlegården och underlättade de första stegen på tjänstemannabanan. De två biblioteksåren i Uppsala kunde jag nämligen knappast räkna till denna, ty de hade förflutit i friare eller mer obundna former, med rika möjligheter för egna forskningar och studier. Nu var jag bliven en kugge i det stora maskineri, som arbetade för en helt annan publik än universitetsstadens, en »kunglig sekter», såsom de extra ordinarie amanuenserna ännu emellanåt kallades, som skulle tjäna för kronans kaka. En liten del av denna kom mig också redan efter några månader eller som julklapp till del, i det att Harald Wieselgren anmodade mig att utkvittera de 40 riksdaler, som återstodo på årets expensmedel. Detta var ju en vacker uppmuntran, men kunde ej uppväga den längtan, jag kände till Uppsala, och skingra de vemodiga tankarna på de många år, jag där i skiftande med- och motgång hade tillbragt. Till saknaden slöt sig också vissheten om, att jag väl hädanefter näppeligen skulle få uppleva så händelse- och minnesrika mellanterminer, som bildade intermezzon i universitetsvistelsen och om vilka jag vill lämna några erinringar i nästa kapitel.
202
