liga domkyrkan och andra märkvärdigheter samt utfärder till de vackra vattenfallen i Nidälven en halv mil söder om staden o. s. v. Därefter foro vi med bantåget till Stören och sedan i karrioler, vilket högeligen roade fransmännen, över Dovre och genom Gudbrandsdalen till Lillehammer. Det var en härlig färd med uppehåll och nattkvarter i de trevliga fjällgårdarna Kongsvold, Drifstuen och Jerkind och det synnerligen vackert belägna och som gästgiveri utmärkta Laurgaard, varest vi dröjde en dag för att skjuta orrar och änder i busk- och sankmarkerna kring älven. Från Lillehammer fortsatte vi med ångbåten över Mjösen till Eidsvold och slutligen med bantåg till Kristiania.
Där voro, på Hotell Victoria, fransmännens koffertar till mötes, och efter en timme eller så uppträdde mina vänner med synbar tillfredsställelse efter ett par månaders turistliv ånyo riggade som fulländade pariserkavaljerer. Turistdräkterna hade utbytts mot redingoter, sidenvästar och ljusa pantalonger, smorläderskängorna mot blanklädersskor, och deras omsorgsfullt friserade hjässor kröntes av glänsande plommonstop. När mina norska vänner från studentmötet Fritz Wedel-Jarlsberg och Carsten Schlytter, som jag från Lillehammer underrättat om vår ankomst, infunno sig på besök och blevo föreställda för fransmännen, kände de sig också imponerade av deras i Norge ganska ovanliga elegans och gjorde sig all möda för att göra vår vistelse i Kristiania angenäm. Sålunda bjödo de oss på en tur i vagn till Oscarshall, på en s. k. helafton på Klingenberg m. m. Fransmännen gengäldade all denna artighet aftonen före vår avresa till Sverige med en glad och god dinér på Victoria, till vilken även franske konsuln var inbjuden.
213
