givningarna med deras utpräglade vildmarksnatur, oanseliga prästgårdsbyggnad och gråa lappbodar.
Hugo Hamilton och jag firade vår midsommar vid Salmijärvi i strålande solsken både dag och natt och återvände sedan till Vadsö, där vistelsen med fortsatta valarbeten, exkursioner i omgivningarna o. s. v. fortgick till den 10 juli, då vi anträdde hemfärden med ångfartyget Tordenskjold. Aurivillius stannade kvar ett par veckor för att ägna sig åt entomologiska studier och samlande. Några dagar före vår avresa från Vadsö anlände ångaren Fraser, ett av Vegaexpeditionens hjälpfartyg, som under befäl av kapten Emil Nilsson var på väg till Jenisej och såsom passagerare till Finnmarken medförde geologen Fredrik Svenonius. Under fartygets uppehåll i Vadsö voro vi ofta ombord, och jag inledde då med kapten Nilsson den bekantskap, som fem år efteråt fortsattes under Sofia-expeditionen till Island och Grönland och då övergick till ett för livet bestående vänskapsband. Den hurtige sjömannen och framstående polarfararen bortrycktes av döden år 1921.
Före Frasers avgång överenskom Hamilton med Nilsson, att denne skulle i Sibirien för Hamiltons räkning förvärva en samojedhund, och på hösten anlände också mycket riktigt, sedan Fraser hemkommit från sin äventyrs- och framgångsrika resa, den präktiga och vackra Dulgan och väckte stort uppseende i Uppsala. Befryndad med våra lapphundar och Norrlandsspetsar, var han dock betydligt större och mycket vackrare än de. Han blev snart varmt fästad vid sin husbonde och vid kamraterna i det lilla huset vid Nedre Slottsgatan, var trofast, glad och vänlig, men mycket
231
