i parken. Det var egentligen Vanadisgastarna, som därav hade äran.
Från Lysekil begav sig Gunhild direkt till Arendal, som blev vår huvudstation under de två närmaste veckorna. Den lilla vackra staden låg med sin förträffliga hamn synnerligen lägligt till för att vi på kort tid skulle kunna komma till och från undersökningarna av den på föga avstånd från kusten belägna djuprännan. Denna, som från Nordatlanten går in i och genomlöper den betydligt grundare Nordsjön samt fortsätter genom Skagerack ett stycke öster om Arendal samt har ett djup av 300―400 famnar och däröver, innehåller eller är hemvist för ett mycket rikt och intressant djurliv. Vår expeditions uppgift var att fullständiga och vidga kunskapen om detta, och härför utförde vi efter djuplodningar så ofta väderleken och sjögången medgåvo trawlningar och skrapningar. Arbetena försvårades därigenom att vi ej, såsom numera är brukligt, hade wire-ropes eller ståltrådslinor och ej heller ackumulatorer, utan måste använda hamplinor, som ofta slogo kinkar vid upphalningen och genom sin tyngd ― vid t. ex. 400 famnars djup måste utsläppas ungefär det dubbla antalet famnar lina ― försenade denna. En enda trawlning kunde sålunda taga flera timmar i anspråk, allrahelst Gunhilds ångvinsch var ganska svag och ej förmådde låta uppdragningen ske i hastigare tempo. Vi gynnades emellertid i allmänhet av godt väder, så att arbetena trots de tekniska svårigheterna blevo synnerligen resultatrika. Det hände ofta att vår stora trawl kom upp, nästan till brädden fylld med en myllrande massa djur jämte lera och dy och andra prov på bottens beskaffenhet. Många
237
