ännu ej drabbats av några förändringar, och av det åldriga Vasaslottet med dess dominerande läge. Även Carolinabibliotekets stela rektangel och domkyrkan, som ännu var förskonad från 1890-talets s. k. försköning, verkade som isolerade giganter i de låga och oansenliga omgivningarna. Fjärdingen, som ännu i dag bevarat mycket av sin idylliska prägel, hade ej fått de många nya och ståtliga husen vid Järnbro- och Skolgatorna. Luthagen, som nu utvecklats till ett åtminstone delvis vackert bebyggdt och prydligt villasamhälle, befann sig ännu i sitt första tillkomstskede med oansenliga trähus och ibland översvämmadt av Fyris vårflöde. Vid Stora Torget lågo inga bankpalats, vid S:t Eriks torg ingen saluhall, och rörelsen och kommersen voro helt visst vida mindre än nu utom i februari vid Distingen. Då levde nämligen Uppsala ett marknadsliv, som numera är okändt. Ända från Ångermanland kommo fågel och rensteksforor, som hamnade i Svartbäckens bondkvarter, karuseller, konstberidare och tingeltangel installerade sig på gårdarna vid Vaksalagatan, och rödblommiga bondpigor från Vaksala och Danmark kommo tågande i långa rader och blevo av studenterna bjudna på roselikör på Åkerstens källare vid Stora torget. Vid Drottninggatan lågo i rask följd Taddis, Novum och Lunkan och snedt emot det sistnämnda Gästis, så att det var godt om anhaltsstationer för de törstande både under Distingen och eljes.
På dessa lokaler liksom på Gillet, Fenix och Rullan och, om somrarna, på Hagalund, Flustret, och Eklundshof pulserade studentlivet med en friskhet och livlighet, som det sägs att våra dagars Uppsala ej lär känna till. Det dracks nog också tappert, ty i ett mindre
10
