och besökt och en mötesplats, där tillvarons glädje och sorger dryftades samt vigilans och växeltransaktioner klarades, såsom Knut Nyblom så roande skildrat i sin bok Uppsala är bäst.
Novum var beläget till vänster vid Drottninggatan, mellan Västra Ågatan och Trädgårdsgatan, och bestod av några små och låga rum i bottenvåningen i ett gammalt trähus. Det var ett tillhåll huvudsakligen för äldre studenter och medicinare och upphörde ett par terminer efter min ankomst till Uppsala. Under dess sista period fyllde ett par mycket vackra flickor med namnen Thilda och Ottilia Hebe plikterna och hade utan tvivel en rätt strävsam tillvaro i de trånga och rökiga lokalerna.
Längre upp vid Drottninggatan, i hörnet av Trädgårdsgatan, låg Lunkan med höga och ljusa lokaler både i bottenvåningen och en trappa upp. Stället hette egentligen Norbergs schweizeri, efter ägaren, en källarmästare Norberg, som var en mycket tjock karl och kallades gubben Laban. Varför han hade fått detta namn, vet jag ej, men det var kanske med hänsyn till flickorna på stället, som dock ej voro hans döttrar och ej hette Lea och Rachel utan Anna och Jenny och som han strängt bevakade. Detta kunde nog också väl behövas, ty Lunkans gäster utgjordes mest av stockholmare och andra unga eleganter.
Den första bekantskapen med de nu nämnda ställena gjordes under inflytandet av den övergivenhet och hemlängtan, som besjälade den unge studenten, men skänkte under septemberveckorna 1873 blott några avbrott i vida viktigare förehavanden, nämligen studiernas ordnande och uppvaktningarna hos de professorer och
12
