villig tentator, vilket dock ej hindrade att han emellanåt under tentamina brummade och morrade, om det gick illa. Han hjälpte dock till med att låta tentanderna komma till rätta genom att allt emellanåt, vare sig avsiktligt eller i distraktion, själv besvara frågorna och sken av belåtenhet, när allt var över.
Gubben Sveds distraktioner togo sig mången gång överraskande former och voro av stor komisk verkan. Sålunda minns jag från en fest på Stockholms nation, hur han under ett av Toréns långa och på översvallande känslor av vänskap för nationen samt religiösa råd och betraktelser rika tal under livligt grimaserande pratade för sig själv och högt gjorde anmärkningar, medan han tillika belåtet med den halvrökta cigarren rörde om i punschglaset. Gubben tyckte om punsch, men förtärde aldrig varan i övermått, vartill tillsatsen med cigarraska måhända bidrog. För övrigt var han känd för att älska sötsaker i allmänhet, och från en annan nationsfest minns jag hur han med tillfredsställelse tog det dukade supébordet i betraktande, och redan före måltidens början för sin egen räkning anammade en skål med sylt. Det påstås, att han då på frågan, om han ej trodde, att andra också tyckte om sylt, svarade: »Jo, men ingen så mycket som jag».
Spongberg och Svedelius voro ingalunda de enda av Stockholms nations hedersledamöter, som kunde hänföras till originalens kategori. Dit hörde sålunda domprosten, nationens vördade inspektor, vars ädla personlighet och betydelsefulla livsgärning nyligen erhållit en sympatisk och förstående minnesteckning.[1] C.A.Torén var
- ↑ Hjalmar Psilander. Carl Axel Torén, Uppsala och Stockholm 1920.
24
