raturhistoria Carl Rupert Nyblom och adjunkten i botanik Theodor (Thore) Magnus Fries, vilken snart blev professor och till vilken jag framdeles får anledning återkomma. Till den sista gruppen skulle man kunna räkna den gamle adjunkten i filosofi Fredrik Georg Afzelius, som kallades »Cajus» på grund av de skarpsinniga utredningarna i sina läroböcker i logik och psykologi om Cajus var en räv eller icke o. s. v., samt framför allt e. o. adjunkten, sedan e. o. professorn i latin Anders Frigell och docenten i praktisk filosofi Hans Edfeldt. Frigell, vanligen kallad »Frigel», var nämligen på grund av såväl sitt ämne som sitt utseende och uppträdande en verkligt klassisk företeelse. Otaliga voro de historier, som gingo om hans distraktioner och lustiga sätt, och han var föremål för mycken drift, men tog skadan igen genom att vara en ingalunda lätt tentator. Genom att bevista hans kollegier och begagna hans privata undervisning kunde man dock minska risken av att bli kuggad, och talrika voro de prillister och filare, som gjorde detta och som jämte förbättrandet av sina kunskaper hade nöjet att lära känna en man, vilken i tolkningen av svårare ställen i Livius m. m. tycktes finna livets högsta njutning.
Även Hans Edfeldt gick fullkomligt upp i sitt ämne, ja, man kan säga, att han var den personifierade boströmianismen; men hans torra och orubbligt lugna personlighet dolde ganska mycken humor och var utmärkt av godmodighet och välvilja. Därpå lämnade han många prov såsom tentator under den långa tid han på förordnande upprätthöll professuren i praktisk filosofi. Dennas ordinarie innehavare Carl Yngve Sahlin fungerade nämligen, sedan rektoratet upphört att årligen
