skiftas, länge som rektor magnificus, och Edfeldt skötte både föreläsningar och tentamina. Det sades, att han vid de senare, om han fann tentanderna nedslagna och illa till mods, uppmuntrade dem med, att de kunde vara nöjda och lugna, såvida de voro övertygade om riktigheten av Boströms sats, att staten var ett personligt väsen. Gamle, hederlige Hans Edfeldt, i den övertygelsen fann han själv, som han plägade säga, tillvarons största tillfredsställelse; men han var därför ingalunda främmande för andra intressen. Sålunda fungerade han på 1870-talet som andre brandmästare vid universitetets spruta nr 1, vilken för övrigt sköttes av Ribbing som förman och Frigell som sprutmästare. Det finns ingen anledning betvivla, att ej trion på bästa sätt fullgjorde sina åligganden, men nog tyckte vi studenter, som med stort intresse följde sprutmönstringarna, att det var underligt och lustigt att akademistatens kanske mest abstrakta medlemmar anförtroddes så praktiska värv.
Edfeldt var medlem av ett under 1870-80-talen florerande sällskap, som kallades »Kulan» och bestod av yngre professorer, adjunkter och docenter. Flertalet av dessa voro ungkarlar och intogo gemensamt sina middagsmåltider i ett par rum i Gästis’ eller Stadshotellets festvåning. Till kaffet och vad sedan följde infunno sig mer eller mindre regelbundet de gifta kollegerna. Samkvämen eller samvaron varade vanligen ett par, tre timmar och var utan tvivel av stor betydelse för samarbete och meningsutbyte mellan de yngre akademici och för samhörighetens stärkande. Representanter för vidt skilda ämnen och intressen möttes nämligen i »Kulan», bland vars mer bemärkta medlemmar voro den kvicke,
34
