lägsen schackspelare o. s. v. samt intog en aktad och framskjuten ställning i det akademiska konsistoriet. Det sades, att han var en av de få av professorerna, som Ribbing ej vågade sig på eller också ansåg jämbördig med sig själv i avseende på skarpsinne eller tankeskärpa. Men Daug var en fridsam man, som föga deltog i de akademiska fejderna, vilket dock ej hindrade honom från att vaket följa dem, och mer än mången annan hade han blick för deras ofta tragikomiska sidor. Under sin långa Uppsalatid — han var född 1828, hade tidigt avlagt sin grad och blivit docent och vid 39 års ålder professor — hade han också samlat en mängd iakttagelser och intryck, som det var ett stort nöje att höra honom berätta.
Herman Daug var gift med Stina Bagge — av den bekanta Göteborgssläkten och hade med henne fem döttrar i åldern från 9 till 18 år. Professorskan var ett mycket välvilligt, gladlynt och talfört fruntimmer, som med stor praktisk duglighet skötte sitt stora hushåll och tillhandahöll den förträffligaste kost. Det Daugska hemmet ansågs också vara ett av de bästa inackorderingsställena i den tidens Uppsala. Jämte Hugo Hamilton och jag voro år 1878 som förut nämnts några andra studenter i åtnjutande av denna förmån, nämligen de fyra unga stockholmarna Fritz Richter (med tiden byråchef i Överintendentsämbetet), kusinerna Herman och Wilhelm Zethelius (den förre nu svensk konsul i Genua, den senare domhavande i Västergötland och f. d. revisionssekreterare) samt Erik Hermelin (bosatt i Australien). Den sistnämnde var en i flera hänseenden originell ung man, med mycket höga föreställningar om betydelsen av sin friherrliga börd och på grund
