Det är en egendomlig företeelse, att medan
forskningen kastar allt klarare ljus över moderskapets
betydelse för släktet, visa kvinnorna själva en allt
större benägenhet att se ned på denna sin egen
högsta kulturuppgift.
En av vårt lands främsta vetenskapliga auktoriteter på detta område sade mig nyligen att man rent biologiskt kan bevisa: att det, som gjort människan till människa, som givit henne hela hennes oerhörda överlägsenhet i kampen för tillvaron — för en del organismer börjad redan före födelsen — det är arten av det mänskliga moderskapet redan på det fysiska området, innan det andliga momentet hunnit tillkomma.
Ju innerligare nämligen sambandet blivit mellan djurmodern och avfödan; ju längre avfödan varit beroende av moderns näring, dess högre ha dessa djurtyper utvecklat sig. Just det långvariga sambandet med och beroendet av modern ger åt människobarnet tillfälle att bruka allt, vad det mottager ur moderorganismen, endast för sin utveckling; befriar det från nödvändigheten att förbruka något av sin kraft i kampen för tillvaron, till vilken det således under hela sin långa, uteslutande receptiva utvecklingsperiod i mångdubblad grad rustas. Ju mer den period förlängts, då barnet lever av och genom modern, dess starkare och rikare blev dess utveckling. Kulturens uppgift — att lindra och lätta de villkor under vilka kampen för tillvaron äger rum — har sålunda, som sin allra tidigast verkande representant, modern. Ju längre följd av ypperliga mödrar en släkt ägt, ju bättre den modersvård varit som de lämnat barnen, dess vissare kan man vänta en kulturens övermänniska ur denna släkt.
Naturen och historien giva således tillsammans stöd för min sats: att kvinnans höjda intelligensutveckling blir av föga betydelse för släktets utveckling, för kulturens verkliga framtid, ifall kvinnorna därigenom komme att sky moderskapet eller att frambringa en svag avkomma. Är icke »generationens
10. — Missbrukad kvinnokraft.
