Under tiden hade emellertid hertigen af Morgan infallit i Rivalens rike och sökt sätta sig i besittning af detsamma. Rivalen seglade därför skyndsamt tillbaka till sitt land, anförtrodde sin gemål åt den trogne Rohalts vård och drog därefter ut i kriget. Länge väntade honom Blanchefleur, men Rivalen återvände icke. Slutligen kom ett budskap, att Morgan dödat honom genom förräderi. Fyra dagar därefter födde hon en son, hvilken hon gaf namnet Tristan, »ty», sade hon, »sorgsen kom jag hit, i sorg födde jag dig och sorglig är den första fest jag firar till din ära». Därefter kysste hon honom och dog.
Rohalt tog hand om Tristan, och för att skydda honom mot Morgans raseri, hvilken bemäktigat sig hela Rivalens rike, utgaf han honom för sin egen son. När tiden kom, att han skulle lämna frustugan, öfverantvardade han honom åt sin väpnare Governal, hvilken småningom lärde honom allt hvad en riddare måste veta. Han lärde honom att sköta lansen och värjan, skölden och bågen, att kasta diskus och med ett enda hopp sätta öfver de bredaste diken; han lärde honom också att förakta lögn och förräderi, att hjälpa de svaga och att hålla tro och lofven; han lärde honom att sjunga, att spela på harpan, att jaga. Snart var Tristan så skicklig i dessa idrotter, att när man såg honom rida bland knaparne, föreföll det, som hästen, vapnen och pilten själf voro gjorda af ett stycke. Alla lyckönskade Rohalt, som hade en sådan son. Och Rohalt älskade honom äfven såsom sin egen son, men då han tänkte på Rivalen och Blanchefleur, hvilkas ungdom och skönhet på nytt blomstrade upp i sonen, vördade han honom såsom sin herre.
Emellertid bortröfvades Tristan en dag af norska köpmän, hvilka lockat honom ombord på sitt fartyg, men då hafvet råkade i uppror, förstodo de, att de handlat mot himmelns vilja och landsatte honom. Med möda klättrade Tristan upp för den klippiga stranden. Framför sig såg han en stor skog och öfverraskade i detsamma en skara jägare, hvilka beredde sig att sönderstycka en ringad hjort. Tristan visade dem,
