Hoppa till innehållet

Sida:Mortensen Tristan och Isolde 1903.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
JOHAN MORTENSEN.

tappert. Se, mitt svärd är afbrutet och ett stycke af klingan har fastnat i hans hufvud. Tagen med eder denna bit stål till Irland; det är Cornwalls tribut.»

Men då Tristan framkom till slottet, sjönk han utmattad tillsammans i konung Marcs armar, och blodet forsade ur hans sår.

Trots alla omsorger tillfrisknade han icke. Läkarne upptäckte snart, att Morholt stuckit honom med ett förgiftadt spjut, och de öfverlämnade honom åt Guds beskydd. En stank uppsteg från hans sår, så elak att alla flydde hans närhet utom konungen, Governal och Dinas de Lidan. Slutligen lät Tristan bära sig ned till stranden, och lyssnande till vågornas sång väntade han döden. Men plötsligt vaknade i hans sinne ett annat beslut. Han fick lust att ännu en gång befara hafvet, och så länge bad han konungen, att denne slutligen gaf sitt samtycke till att man lade honom i en båt utan segel, utan roder, endast med hans harpa vid sidan. Governal stötte själf båten från land, och i sju dagar och i sju nätter gled den sakta öfver hafvet. Stundom spelade Tristan på harpan för att trösta sig i sin ensamhet. Slutligen närmade han sig en obekant kust. Några fiskare, hvilka farit långt ut, hörde en ljuflig melodi, på en gång djärf och liflig, och orörliga, hvilande på årorna, lyssnade de länge, tills de i den bleka morgongryningens första skimmer varseblefvo den kringirrande båten. »På samma sätt», sade de, »omgafs den helige Brendans skepp af en himmelsk musik, när det förde honom till Lycksalighetens öar öfver ett haf, som var hvitare än mjölk.» De rodde fram till båten, upptogo den sanslöse Tristan och förde honom till deras härskarinna, den blonda Isolde. Om någon skulle kunna bota honom, så var det hon, ty hon var väl förfaren i trolldom och läkekonst. Men Isolde var Morholts systerdotter och hatade hans mördare. Tristan utgaf sig därför för en resande jonglör, och han var så medtagen af såren, att ingen af riddarne i honom igenkände den bålde kämpen, som besegrat Morholt. Men då Isolde under fyrtio dagar vårdat honom, och hans skönhet och kraft började