återkomma, förstod han, att han måste fly, och en dag stod han åter i konung Marcs hall.
III. Den sköna med det gyllene håret.
Vid konung Marcs hof fanns fyra baroner, hvilka högeligen
hatade Tristan för den kärlek, som konungen hyste till
honom. Deras namn voro: Andret, Guenelon, Gondoïne och
Denoalen. Hertig Andret var liksom Tristan konungens systerson.
Då de visste, att Marc, som var ogift och barnlös, ärnade
lämna riket åt Tristan, började de förtala Tristan och uppmana
konungen att gifta sig. Denne svarade emellertid undvikande,
tills Tristan, hvilken ej ville misstänkas för att älska honom
för snöd vinnings skull, hotade, att, om han ej ginge in på
deras begäran, draga bort och tjäna en annan konung. Konungen
gaf då vika och lofvade att inom fyrtio dagar gifva
sina baroner svar. Men i sitt sinne var han besluten att ej
gifta sig, och han tänkte endast på att finna en utväg för
att omöjliggöra deras planer.
På den utsatta dagen stod han sorgsen i sin kammare och öfverlade med sig själf, huru han skulle öfverlista sina baroner. I detsamma inflögo genom ett fönster, som vette åt hafvet, tvenne svalor och försvunno därpå strax, förskräckta. Men från deras näbbar nedföll ett långt kvinnohår, finare än silke och lysande som en solstråle. Glad upptog Marc detsamma och visande det för de tillkallade riddarne, sade han: Den kvinna vill jag taga till gemål, som detta hårstrå tillhör:
Då förstodo riddarne, att han gäckades med dem, men Tristan, som ett ögonblick betraktat håret, såg strax, att det var den blonda Isoldes. Och han afgaf ett högtidligt löfte att antingen föra henne till Tintagels slott eller också dö.
Det var ett farligt företag, men Tristan uttänkte en list. Han utrustade ett fartyg, fyllde det med dyrbara varor, förklädde sig själf, Governal och hundra unga riddare som köpmän och styrde kosan mot Irland.
