att lägga ut sina nät och rodde som bäst, då de plötsligen fingo höra en ljuf, djärf och liflig melodi, som sväfvade fram öfver vågorna. Orörliga, med sänkta åror, lyssnade de; vid morgongryningens första skimmer varseblefvo de den irrande båten. »På samma sätt», sade de till hvarandra, »omsvepte en öfvernaturlig musik den helige Brendans skepp, då det på ett haf, som var hvitare än mjölk, seglade till lycksalighetens öar.» De upptaga honom, och deras härskarinna, den trollkunniga Isolde, botar honom.
Värdig och högtidlig är scenen i hallen, då Tristan, omgifven af sina män i praktfulla skrudar, för konung Marcs räkning begär Isoldes hand; man ser, hvilken omedelbar glädje den medeltida skalden haft af att beskrifva all denna ridderliga ståt, liksom det annorstädes gläder honom att skildra jaktens nöjen. Eller hvilken tung och ödesdiger stämning hvilar icke öfver skeppsfarten tillbaka till Tintagels slott, under hvilken Tristan och Isolde i kärleksdrycken dricka lif och död. Själfva skeppet tyckes veta, hvilka oerhörda ting som försiggå i dess inre.
Och huru pikanta äro icke de växlande scenerna under den höga furan, där Tristan och Isolde mötas och i bilder söka tolka den lycksalighet, som fyller deras bröst, uttala, huru hela världen är försvunnen för dem och endast de i sin kärlek lefvande. Det är där, som Marc en månskensnatt öfverraskar dem, tack vare dvärgens list, men Isolde med snarrådig klokhet räddar dem. Icke heller glömmer man lätt det ögonblick, då Isolde, klädd i en grå dräkt, som endast smyckas af en guldtråd och med det blonda håret flödande omkring henne, står framför det brinnande bålet och de spetälskas kraxande skara beder konungen att utlämna henne åt dem. Följer så det vilda lifvet i Morois’ stora skog, Tristans skilsmässa och giftermål med den andra Isolde, under hvilket han dock blir den första trogen, och slutligen de båda älskandes återförening i döden.
Ett motiv behärskar och sammanhåller alla dessa växlande scener: de båda älskandes oupplösliga förening i lif
