och hjelper upp de bedröfvade;[1] 12som gör de klokas tankar om intet, att deras händer icke förmå uträtta något sannskyldigt; 13som fångar de vise i deras klokhet, och låter de slugas planer förolyckas, så att[2] 14de råka i mörker midt på dagen, och trefva omkring på ljusa dagen såsom om natten.[3]
15Så räddar han från svärdet, som utgår från deras mun, räddar den fattige från den öfvermäktiges hand. 16Och åt den svage skänkes hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
17Se, salig är den menniska, som Gud tuktar, derföre förakta icke den Allsvåldiges aga.[4] 18Ty han sårar och han förbinder åter, han slår och hans händer hela.[5] 19I sex trångmål skall han frälsa dig, och i sju skall intet ondt nå dig.[6]
20I tid af hungersnöd skall han frälsa dig från död, och i krig från svärdshugg. 21För tungors gissel skall du gå trygg, och icke frukta för härjares framfart, när den kommer. 22Åt förhärjelse och hunger skall du le, och för vilddjuren på jorden du ej behöfva frukta. 23Ty med fältets stenar skall du stå i förbund, och fältets djur skola hålla fred med dig.[7]
24Och du skall erfara, att ditt tält är omhägnadt af frid, och då du mönstrar ditt hus, så skall du intet sakna. 25Och du skall erfara att din ätt varder stor, och dina ättlingar såsom gräset på marken. 26I fullmogen ålder skall du nedstiga i grafven, såsom kärfven föres in i sin tid. — 27Se, detta hafva vi utforskat och så är det; hör det och akta derpå för din del.
⁎
Kapitel 6
6.1Och Hjob svarade och sade:
2O att de blefve grundligt vägda i en vågskål, min »förbittring» och mitt elände, och lyftes upp tillsammans. 3Det skulle visa sig då, att detta är tyngre än sanden i hafvet; derföre hafva mina ord varit så hejdlösa. 4Ty den Allsvåldiges pilar sitta i mig, och min ande indricker deras glöd; Guds förskräckelser ställa sig i slagtordning emot mig.[8]
