från mig, och sin förskräckelse upphöra att förfära mig! 35Då vill jag tala och icke frukta för honom; ty icke så stäldt är det med mig i mina tankar.
⁎
Kapitel 10
10.1Min själ ledes vid mitt lif; jag vill lemna fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bitterhet 2och säga till Gud: 3Fördöm mig ej, låt mig veta, för hvad du går till rätta med mig. Är det din lust att öfva våld och förkasta mig, som dina händer gjort, under det du låter ditt ljus lysa öfver de ogudaktigas anslag? 4Har du köttsliga ögon, eller ser du allt med en dödlig menniskas blickar?[1]5Äro dina dagar månne såsom en dödlig menniskas dagar, eller dina år såsom en mans dagar, 6eftersom du så söker efter min missgerning och letar efter min synd? 7Ehuru du vet, att jag icke är brottslig, och ingen kan rädda ur din hand!
8Dina händer hafva gjort och förfärdigat mig till alla delar, och så vill du förderfva mig![2] 9Kom dock i håg, att du har format mig såsom ler, och skall låta mig åter blifva till stoft.[3] 10Du har ju gjutit mig i gjutformen såsom mjölk och ystat mig såsom ost; 11i hud och kött har du klädt mig, med ben och senor har du hopflätat mig. 12Lif och allt af din godhet har du gifvit mig, och din försyn har bevarat min ande.
13Och så har du gömt på allt detta i ditt hjerta! Nu har jag förstått, att detta var din mening: 14Om jag syndade, så skulle du hafva det i minnet och icke frikalla mig ifrån min skuld. 15Vore jag ogudaktig, så ve mig; och vore jag rättfärdig, skulle jag icke få upplyfta mitt hufvud, mättad af smälek och med mitt elände inför min åsyn. 16Reste det sig, skulle du jaga mig som ett lejon och på nytt bevisa din gudomsmakt mot mig:[4] 17uppställa nya vittnen emot mig, hopa din ogunst mot mig än mera med ständigt nya skaror och en hel krigshär att strida mot mig.
18Hvi hafver du låtit mig utgå ur moderlifvet? Jag skulle hafva dött, innan någons öga skådat mig,[5] 19borde hafva kommit till såsom den der aldrig hade varit, skulle
