och grenar sig såsom nyplanteradt. 10Men dör en man, sa är det förbi med honom; uppgifver en menniska anden, hvar är hon mera att finna? 11Såsom vattnet förrinner ur en sjö, såsom en flod utsinar och uttorkar, så lägger menniskan sig ned och står ej mera upp. 12Så länge himmelen har sitt bestånd vaknar hon ej, och uppväckes icke ur sin sömn.[1]
13O att du dolde mig i underjorden; hölle mig der undangömd till dess din vrede upphör; satte ett visst mål för mig, och sedan tänkte på mig![2] 14Men när en menniska dör, månne hon då åter lefver upp? Ja, då skulle jag tåligt bida hela min tjenstetid, till dess stunden för min aflösning vore inne.[3] 15Du skulle ropa, och jag skulle svara dig; du skulle längta efter dina händers verk. 16Nu håller du räkning med mina steg, men då skulle du icke mera gömma på min synd. 17Nu är min öfverträdelse förseglad i pungen, men då skulle du stryka öfver min skuld.[4]
18Men såsom ett instörtande berg grusas, och en klippa flyttas från sitt rum; 19såsom vattnet nöter stenar, och dess flöden bortskölja jordens stoft: så har du gjort den dödliges hopp om intet.[5] 20Du affärdar honom för alltid, och han går bort; med förvandladt anlete låter du honom gå. 21Komma hans barn till ära — han vet icke deraf; eller blifver ringhet deras lott — han förmärker det ej. 22Han har nog med sig sjelf och sitt qval på kroppens vägnar, sin sorg på själens.
⁎
Kapitel 15
15.1Då svarade Eliphas från Theman och sade:2Skall en vis man svara så i vädret, och blåsa upp sig sjelf med östanvind? 3Skall han försvara sig med tal, som intet båtar, och med ord, som intet gagna? 4Du sjelf just är det som lösgör dig från all gudsfruktan, och icke besinnar, hvad som som bör besinnas, då man träder inför Gud. 5Ty din egen mun undervisar oss om din synd, och du tycker om de sjelf klokes tungomål. 6Din egen mun fäller domen öfver dig, dina egna läppar vittna emot dig.
