| 20 | HJOBS BOK. | KAP. 15 |
7Är du den menniska, som först föddes till verlden; eller är du aflad, innan bergen funnos? 8Har du lyssnat i Guds rådkammare, och der ryckt till dig visheten:[1] 9Hvad vet du, som vi icke veta; hvad förstår du, som icke vi äfven förstå?[2] 10Gråhårsmän och gamle finnas äfven bland oss; den som är mera framskriden till lefnadsåren, än din fader. 11Hafva Guds hugsvalelser då intet att gälla för dig, eller ett ord taladt till dig med saktmod?
12Hvarthän för dig ditt hjerta, och hvarföre blinkar du på detta sätt med dina ögon? 13Ty du låter din vrede utbryta emot Gud, då du utstöter sådana ord ur din mun. 14Men hvad är en dödlig, att han skulle vara ren, och en af qvinna född, att han skulle vara rättfärdig?[3] 15Se, till sina heliga sätter han ej lit, och himlarne äro icke rena för honom:[4] 16huru mycket mindre då en varelse, som är så afskyvärd och så förderfvad — en menniska, hvilken dricker i sig orättfärdighet som vatten!
17Jag vill undervisa dig — lyssna till mig — och förtälja hvad jag har sett; 18förtälja, hvad vise män hafva förkunnat, och icke hållit hemligt från deras fäders tid. 19Åt dem allena var landet gifvet, och ingen främmande hade ännu inträngt bland dem.
20Den ogudaktige plågas af oro i alla sina dagar, och de år, som förvaras åt våldsverkaren, äro räknade.[5] 21 Allt hvad han hör förskräcker honom, midt under freden är han rädd att fienden skall öfverfalla honom. 22Han tror icke på en återgång ur mörkret, och han är utsedd åt svärdet. 23Han irrar omkring för att söka sitt bröd, och vet icke, hvar han skall finna det; han känner, att mörkrets dag är för honom nära förhanden. 24Nöd och ångest öfverfalla honom plötsligt; de anfalla honom likt en konung rustad till striden.
25Ty han har uträckt sin hand mot Gud, och betett sig trotsigt emot den Allsvåldige. 26Han har rusat å stad emot honom med lyftad hals, med sina hoppackade sköldars bucklor.[not 1][6] 27Han har öfverdragit sitt anlete med fett
- ↑ Denna bild synes vara lånad från de gamles sätt att gå till väga vid stormandet af städer, bestående deruti, att krigarne genom att foga sina sköldar tillsamman bildade ett sköldtak öfver sig för att skydda sig mot fiendens skott.
