10Så välan, träden fram ännu en gång, I alle! — Skall jag då icke finna någon vis bland eder? 11Min tid har gått till ända, mina planer, mitt hjertas skötebarn, äro sönderrifna. 12Och så gör man natt till dag och säger, att ljuset är nära, under det att mörkret inbryter.
13När jag bidar efter dödsriket såsom mitt hem, och har bäddat åt mig mitt läger i mörkret; 14när jag ropar till grafven: »Du är min fader»; till maskarne: »Min moder, min syster»;[1] 15hvar är då mitt hopp? Ja, mitt hopp, hvem kan varsna det? 16Det är på väg ned till dödsrikets bommar; när vi der förenas, få vi hvila i stoftet.
⁎
Kapitel 18
18.1Då svarade Bildad från Schuach och sade:2När skolen I (af detta sinnet) sluta med sådant tal? Tagen edert förnuft till fånga, och må vi sedan tala med hvarandra. 3Hvi äro vi aktade såsom oskäliga djur, och gälla såsom orena i edra ögon?[2] 4Du, som söndersliter dig sjelf i din ursinnighet — vill du kanske, att jorden för din skull skall utrymmas, och berghällarne flyttas från sitt rum?
5Det blifver dock dervid: Den ogudaktiges ljus skall slockna, och hans elds låga skall icke gifva sitt sken.[3] 6Ljuset i hans tält skall bytas i mörker, och hans lampa skall för honom slockna. 7Rummet skall göras trångt för hans väldiga steg, och hans eget rådslag skall störta honom.
8Ja, hans egna fötter skicka honom i nätet, och hans gång för honom öfver en gillrad grop. 9Snaran skall gripa om hans häl, och garnet skall hålla honom fast. 10Fallrepet för honom ligger gömdt i jorden, och fällan för honom är nedlagd på stigen.
11Förskräckelse på förskräckelse öfverfaller honom från alla sidor, och jagar honom hvar han går.[4] 12Hans olycka hungrar efter honom, och hans ofärd står färdig att bringa honom på fall. 13Hans hud och lemmar skall han uppfräta, skall dödens förstfödde[not 1] uppfräta.
- ↑ Kap. 4:19.
- ↑ Kap. 17:4, 10.
- ↑ V. 18; Kap. 21:17; Ps. 73:18–20; Ordspr. 13:9; 24:20.
- ↑ 3 Mos. 26:36.
- ↑ Det är sagdt om spetälskan såsom den förskräckligaste af alla sjukdomar.
