21Hon förledde honom med sitt myckna intalande; genom sina hala läppar förförde hon honom. 22Han gick efter henne i detsamma: likasom en oxe på vägen till att slagtas gick han in, och likasom en förbrytare i kedjor på vägen till sitt straff — 23till dess pilen genomborrade hans lefver.* Såsom en fågel, som ilar på vägen till snaran, så visste han ej, att det gälde hans lif.
24Och nu, söner, hören mig och lyssnen till min muns ord: 25Låt ej ditt hjerta afvika till en sådan qvinnas vägar, och gå ej vilse på hennes stigar. 26Ty många slagna har hon fält till jorden, och stort är talet på dem alla, som hon har dräpt. 27Dödsrikets vägar kan man kalla hennes hus; de bära ned till dödens kamrar.
Fjortonde Talet 8: 1—36,
Kapitel 8
8.1Se, visheten ropar, och förståndet låter höra sin röst.2Öfverst på höjderna vid vägen, der vägarna mötas, har hon stält sig. 3Vid portarne i mynningen af staden, i ingången af portarne ropar hon öfverljudt:
4Till eder, menniskor, ropar jag; jag vänder mig med min röst till menniskors barn. 5Lären, I enfaldige, klok- het; och I dårar, lären förstånd. 6Hören, ty jag talar konungsliga ord; och mina läppar öppna sig för att lära det som är rätt.
7»Ja, sanning ljuder från min gom, och ogudaktigheten afsky mina läppar. 8Alla min muns ord äro rättfärdiga, intet af svek och falskhet finnes i dem. 9I)e äro alla klara för den, som har förstånd; och rättsinniga för dem, som lärt att inse.
10Så tagen nu emot min undervisning hellre än silfver, och den lärdom, som jag gifver, framför utvaldt guld. 11Ty vishet är bättre än koraller, och alla dyrbarheter tillsammans gå icke upp mot henne.
12]ag, vishet, är herre till klokheten, och kloka råd vet jag att finna. 13HERRENS fruktan är att hata det onda: stolthet och högfärd och syndig vandel, och en mun, som
27) [1]
[not 1]
- ↑ Kap. 2:18, 19.
- ↑ Kap. 1:20—33.
- ↑ Kap. 3: 14.
- ↑ Kap. 6:12—19.
- ↑ Afskjuten af mannen efter hemkomsten — kan man tänka sig saken, för hvilken en upplefvad händelse tydligen ligger till grund.
