hjordar af stor- och småboskap framför alla, som varit före mig i Jerusalem.
8Jag samlade åt mig äfven silfver och guld, och hvad alla konungar och länder egde sällsynt i sitt slag. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och menniskobarnens vällust: en gemål och gemåler.
9Och jag blef stor och större än alla, som varit före mig i Jerusalem, och min vishet öfvergaf mig icke.[1] 10Och intet, som mina ögon åstundade, vägrade jag dem, och jag nekade mitt hjerta ingen fröjd. Ty mitt hjerta hade glädje af allt mitt arbete, och detta var den lott, som tillflöt mig af allt mitt arbete.
11Men jag såg tillbaka på alla mina verk, som mina händer hade gjort, och det arbete och möda, som det kostat mig att göra dem; och se: det var alltsamman fåfänglighet och ett äflande i vädret, och det är ingen vinst med någonting under solen.[2]
4:e Stadiet: Den till afsky för lifvet stegrade insigten i den enas och andras af dessa vägar fåfänglighet 2:12–26.12Och jag såg mig om för att se, hvad visheten och hvad oförnuftet och dårskapen — ty hvad betyda alla menniskor, som komma efter konungen? — hvad de hafva tillskyndat honom i tidens längd.[3] 13Och jag såg då, att visheten har ett företräde framför dårskapen likt det företräde, som ljuset har framför mörkret.
| 14Den vises hufvud har ögon att se med |
| Men dåren vandrar i mörkret. |
Men jag förnam på samma gång äfven, att samma lott vederfares dem båda.[4] 15Då tänkte jag i mitt hjerta: Om dårens lott skall vederfaras äfven mig, hvarföre är jag då vis till ingen nytta? Och så sade jag i mitt hjerta:
»Se här ännu en fåfänglighet! 16Den vise lemnar icke något minne efter sig för evigt mera än dåren. Ty med tiden förgätes allt i de kommande dagar, och den vise måste dö utan nåd, han så väl som dåren.»[5]
17Och jag fick hat till lifvet, så vidrigt vardt för mig det som man gör och företager sig under solen; ty det är allt fåfänglighet och ett äflande i vädret. 18Och jag fick
