hat till allt mitt arbete, som jag mödade mig med under solen — för att lemna frukten deraf åt en menniska, som kommer efter mig.[1] 19Hvem vet dock, om det skall vara en vis man, eller en dåre; och han skall vara herre öfver allt hvad jag har uträttat med mitt arbete och med min vishet under solen? Hvilken fåfänglighet äfven det!
20Då gaf jag mig till att förtvifla, och lusten förgick till allt mitt arbete, som jag mödade mig med under solen. 21Ty se här en, som har fullgjort sitt arbete med vishet och med skicklighet och med framgång; och åt en menniska, som icke arbetat på det, måste han lemna det såsom hennes del. Hvilken fåfänglighet och höjd af elände är icke äfven detta!
22Ty hvad hafver denna menniska sjelf af all sin möda och själsgrubbel, hvarmed hon mödat sig under solen? 23Alla hennes dagar hafva ju varit förenade med plåga, och hennes sträfsamhet med bekymmer; ja, äfven om natten har hennes hjerta icke haft någon hvila. O, hvilken fåfänglighet är icke sådant!
24Icke heller är det bättre med den menniska, som äter och dricker och gör sig goda dagar under sitt arbete — äfven detta har jag sett. Ty det står i Guds hand;[2] 25ty hvilken äter, och hvilken njuter något utan honom? 26Och åt den menniska, som honom godt synes, gifver han vishet och förstånd och glädje, under det han åt syndaren gifver besväret att samla in och lägga tillhopa för att gifva åt hvem godt synes i Guds ögon. — Hvad är äfven detta om icke fåfänglighet och ett äflande i vädret?[3]
Kapitel 3
3.1Allt hafver sin tid, och hvar och en sak hafver sin stund under himmelen.[4]2Födas hafver sin tid, och dö hafver sin tid. Plantera haver sin tid, och rycka upp det, som är planteradt, hafver
3Döda hafver sin tid, och hela hafver sin tid. Rifva ned hafver sin tid, och bygga upp hafver sin tid.
4Gråta hafver sin tid, och le hafver sm tid. Sörja hafver sin tid, och dansa hafver sin tid.
