Så fann jag honom, som min själ älskar;
Och jag fattade uti honom och släppte honom ej,
Förrän jag fört honom hem till min moders hus,
In i hennes kammare, som gaf mig lifvet.[1]
5Jag besvär eder, Jerusalems döttrar,
Vid fältets gazeller eller hindar,
Att I icke väcken oss eller stören vår kärlek,
Förrän hon sjelf behagar.*
I.
(Invånare i Jerusalem.)
6Hvem är denna, som drager upp från öknen?
Likt pelarstoder af rök,
Så omgifva henne rökmoln af myrra och virak
Och af alla köpmannens specerier?
7Se, det är hans bärstol, det är Salomos bärstol!
Sextio krigsmän gå omkring den,
Ett urval af Israels krigare.
8Alla äro svärdbeväpnade och öfvade i strid;
En hvar har sitt svärd vid sin sida
För den skräcks skull, som råder om natten.
9En brudsäng har konung Salomo gjort åt sig
Af Libanons träd.
10Dess pelare har han gjort af silfver,
- ↑ På det afbrutna morgonsamtalet 2: 16—17 följer 3: 1—4 ett aftonsamtal, i hvilket Sulamith såsom bevis på huru hon dag och natt tänker på Salomo förtäljer en dröm, som hon nyligen haft och som rört sig omkring hans person. Ty att det här är fråga endast om en dröm, utsäga orden v. 1 på ett sätt, som är tydligt nog och framgår af hela innehållet.
