VIII.
LOTTDRAGNING
Överste Cochrane väcktes ur sin slummer av att någon rörde vid hans axel. Då han slog upp ögonen, såg han framför sig Tippy Tillys, den för detta egyptiska artilleristen, svarta, oroliga ansikte. Han lade sitt krokiga finger på sina tjocka leverbruna läppar, hans mörka ögon sågo sig omkring åt vänster och höger med oupphörlig vaksamhet.
»Ligg stilla! Rör er inte!» viskade han på arabiska.
»Jag lägger mig här bredvid er, så kan man inte skilja mig från de andra. Förstår ni vad jag säger?»
»Ja, om ni talar långsamt.»
»Det är bra. Jag har inte stort förtroende för den där mörka mannen Mansur. Jag ville hellre tala direkt med miralai'n.»
»Vad har ni att säga?»
»Jag har väntat länge, tills alla skulle ha somnat, och om en timme bli vi kallade till aftonbönen. Först av allt, här har ni en pistol, så att ni inte kan säga, att ni är utan vapen.»
Det var en klumpig, gammalmodig tingest, men översten såg glimten av en knallhatt på cylindern och förstod, att pistolen var laddad. Han stoppade den i innerfickan av sin kavaj.
