116
Men jag har fått befallning att samla ihop er, ty mollan kommer för att omvända er allesammans. Jag har redan sagt honom, att ni alla äro mycket böjda för att gå in på hans åsikter.»
Hur långt Mansur hade gått i sina försäkringar, lär väl aldrig komma i dagen, men nu kom den muhammedanske prästen gående med ett faderligt och belåtet leende i sitt ansikte, som om han hade en angenäm och lätt uppgift att verkställa. Han var en enögd man med en krans av gråsprängt skägg och ett ansikte som var fylligt, men tycktes ha varit ännu fylligare, ty det var märkt med många veck och rynkor. Han hade på huvudet en grön turban, till tecken på att han hade gjort pilgrimsfärden till Mecka. I ena handen höll han en liten brun matta och i den andra ett exemplar av koranen på pergament.
Han bredde ut mattan på marken, vinkade Mansur till sig, gjorde en kretsformig rörelse med armen, till tecken att fångarna skulle samlas omkring honom, och pekade sedan på marken för att antyda, att de skulle sitta ned. De grupperade sig omkring honom, sittande i det korta gräset under palmträdet, dessa sju vilsekomna representanter för en främmande tro; och i deras mitt satt den lilla feta prästen och lät sitt enda öga irra från det ena ansiktet till det andra, medan han utlade grundlärorna i sin nyare, råare och mera ivriga tro. De lyssnade uppmärksamt och nickade, då Mansur översatte varje religionsbud, och för varje tecken till bifall blev mollan allt vänligare i sitt sätt och ömmare i sitt tal.
»Ty varför skulle ni dö, mina ljuva lamm, då allt vad man fordrar av er är, att ni skola övergiva det, som skall föra er till ett evigt Gehenna, och antaga Allahs lag, sådan den är upptecknad av hans profet och som för visso skall skänka er ofattliga fröjder, såsom det utlovas i Kamelboken? Ty vad säger den utvalde?» Han rabblade upp en av dessa dogmatiska texter, som ingå i varje
