118
klagande över vad som hänt och erkänna, att han hade orätt.»
»Det gör jag visst inte», fräste översten.
»För resten är ju det där bara en personlig tvist», fortfor Belmont ivrigt. »Det är för hela sällskapets bästa vi önska, att ni skall tala med mollan, eftersom vi alla anse er lämpligast till det.»
Men fransmannen endast ryckte på axlarna och såg ännu surare ut än förut.
Mollan såg från den ene till den andre, och det vänliga uttrycket i hans breda, pussiga ansikte började försvinna; han drog ned mungiporna och fick en hård och sträng uppsyn.
»Ha då dessa otrogna drivit gäck med oss?» sade han till tolken. »Varför tala de sins emellan och ha ingenting att säga till mig?»
»Han blir otålig», sade Cochrane. »Kanske det är bäst att jag gör vad jag kan, Belmont, eftersom den där satans karlen lämnar oss i sticket.»
Men en kvinnas fintlighet räddade situationen.
»Jag är övertygad, monsieur Fardet», sade mrs Belmont, »att ni, som är fransman och därför är en ridderlig man och en man av ära, inte låter era sårade känslor avhålla er från att uppfylla ert löfte och er plikt mot tre hjälplösa kvinnor.»
Fardet var ögonblickligen på benen och lade handen på hjärtat.
»Ni förstår min karaktär, madame!» utropade han. »Jag är inte i stånd att överge en dam. Jag skall göra allt vad jag kan i den här saken. Seså, Mansur, säg den heliga mannen, att jag är beredd att genom er med honom diskutera de höga sanningarna i hans lära.»
Och han gjorde det med en fintlighet, soin kom hans kamrater att häpna. Han antog tonen hos en man, som är starkt lockad men ännu återhålles av ett sista litet tvivel. Men då detta tvivel undanröjdes av mollan, fanns
