äro uttröttade och att det bara finns ett djur, som kan orka följa med. Det väntar på en av er, och ni få själva avgöra, vem som skall ha det. Om en är rikare än de audra, har han företrädet.»
»Säg honom, att vi alla äro lika rika.»
»I så fall, säger han, måste ni genast bestämma, vem som skall rida på kamelen.»
»Och de andra?»
Dragomanen ryckte på axlarna.
»>Nåja», sade översten, »om bara en av oss kan bli räddad, äro nog ni, mina vänner, överens med mig om att det bör bli Belmont, eftersom han ensam bland oss är gift.»
»Ja, ja, låt det bli Belmont!» utropade Fardet.
»Det tycker jag också», sade Stephens.
Men det ville irländaren inte höra talas om.
»Nej, nej, vi måste dela rättvist», sade han. »Alla sjunka eller alla simma, och den, som sviker, må djävulen ta!»
De disputerade om saken, tills de blevo riktigt heta i denna osjälviskhetens kamp. Någon hade sagt, att översten skulle bestiga kamelen, därför att han var äldst, men översten blev mäkta förgrymmad.
»Det låter som om jag vore en åttioåring!» utropade han. »Det här resonemanget är alldeles inte på sin plats.»
»Nåja», sade Belmont, »då vägra vi allesammans att följa med.»
»Men det här är inte förnuftigt, sade fransmannen. »Hör på, mina vänner, damerna föras nu bort ensamma; säkert vore det mycket bättre, om en av oss följde med för att råda dem.»
De sågo villrådiga på varandra. Vad Fardet sade, var tydligen mycket riktigt, men hur kunde en av dem överge sina kamrater? Emiren själv gav dem lösningen.
